Kryssningsmotstånd

Hur ofta har jag inte suttit på cykeln och bara låtit benen följa med? Hur ofta har jag inte valt ett motstånd som har varit lagom för att bromsa fötterna till takten av musiken men som inte krävt någon större ansträngning för att få pedalerna att gå runt? Hur ofta har jag för ”morbido” som de säger här nere, för mjuk eller helt enkelt för klen?

Alldeles för ofta! Ikväll hörde jag ett nytt ord: ”resistenza di crociera”, kryssningsmotståndet där kryssning refererar till den lättsamma resan på kryssningsfartyg över de stora haven. Det var där vi skulle börja, sedan var det bara uppför. Uppför tills det gjorde ont och gjorde det inte ont hade vi valt för lågt kryssningsmotstånd.

Den där lilla ratten är till för att användas. Känns inte motståndet är det bara att vrida ett snäpp till.

—–

Andra bloggar om spinning

Jag hatar kaos (på gymet)

I god tid som vanligt sitter jag på spinningcykeln och värmer upp medan de andra tar plats men på något sätt funkar det inte idag. Cyklar välts, det klagas på tomma batterier i de i stort sett oanvändbara displayerna, det italienska kacklet utbryter och pågår sedan långt in i ”Ring my Bell”, medan den lätt oorganiserade men annars duktiga ledaren springer runt och försöker skapa ordning. Det lyckas, men då har det redan gått tio minuter. Koncentrationen infinner sig aldrig, jag hittar aldrig den närmast meditativa känslan. Trots det tar jag ut mig mer än vanligt, det är min träning trots allt.

Det är väl det här som är skillnaden mot att gå på ett ”riktigt” gym där de är beroende av sina kunder och, som jag gjorde idag, att gå på hobbypasset på jobbet. Man får vad man betalar för.

———

Andra bloggar om Spinning

Live is Life – musiken på spinningen

Hon var tunn som ett lillfinger, blond och inte många dagar över 25, vår vikarie på spinningen på jobbet. Hon hade förberett sig speciellt för oss, gruppen som enträget kommer tre luncher i veckan. Gruppen som brukar sjunga med när ABBA eller ”Born to be Alive” pumpar oss fulla med adrenalin för att klara nästa bergstopp, gruppen med oss över 40.

Musiken hade tydlig 80-tals profil. Musiken ifrån radiostationerna och diskoteken som fyllde vår ungdom. Det var Pop Muzik och Dire Straits och det var framför allt Opus, det var Live is Life.

Hur skulle hon kunna veta att det inte gick ihop på den tiden det begav sig? Att syntpop, arenarock och österrikisk bumpa-bumpa inte spelades på samma dansgolv. Att diskot, stadion och after-ski puben var helt olika miljöer. Kulturkrocken blev så stor att jag kom av mig mitt i allsången och resten av passet blev en lång, mycket lång, uppförsbacke.

Det här händer ofta. Musik ifrån tidigare decennier blandas ofta okänsligt av de som inte var med. Det går att förstå, hur ska de kunna veta vad som var coolt på Stockholmsklubbarna för 25 år sedan? Jag undrar därför ofta över musikvalen. Varför ska vi vada fram i ett till synes evigt 80-tal? Varför väljer nästa generation att spela vår musik? Har de ingen egen?

Nästa pass jag gick på var mer traditionellt. Den anonyma tecnon dunkade takten. 104, 106 och 108 slag i minuten utan uppehåll. Det kändes bättre, jag väljer helst mitt eget 80-tal.

———

Andra bloggar om Spinning, Opus, Live is Life, 80-talsmusik

Bloggjogg

Tydligen har du inte avslutat ett träningspass innan du bloggat ditt resultat. Finns det inte dokumenterat så har det inte hänt. Kalorierna är brända förgäves, de stumma benen får ingen ro. Här har jag gått och trott att det räcker med pinan på gympapassen och i sadeln på spinningcykeln, men inte då. Det måste också bloggas!

Nåväl, dags för bättring. Den här bloggen byter därför tema. Den kommer fortfarande att handla om mig men mer om mina ovanor och vad jag gör åt dem, speciellt på gymmen, och mindre om djupa tankar om liv och död.

Jag älskar inte heller din bok, men den är viktig

Roberto Saviano har skrivit en viktig bok, Gomorra, om den Napoletanska maffian, Camorran. En bok som beskriver en stad och en landsdel i sönderfall, som beskriver hur informella organisationer har tagit över en hel ekonomi med hjälp av våld och med olaglig handel med förbjudna produkter. Boken är viktig, den hjälper oss att förstå. Förhoppningsvis hjälper den också till att få förändringar till stånd.

Trots det, är det svårläst och bitvis långtråkigt. Saviano ägnar ibland hela sidor åt att bara rabbla namn på de olika bossarna, på deras mordoffer och på de orter där brotten förövats. Namn som inte säger mer än att de är många, de mer eller mindre skyldiga, de mer eller mindre oskyldiga offren och de mer eller mindre korrumperade kommunerna. Som ett polisprotokoll skulle det fungera, som litteratur går det sämre.

Därför räcker det nästan att läsa ett fåtal kapitel. De första, där vi introduceras till miljön och får möta skräddarna och textilarbetarna i piratskrädderierna som är så skickliga att deras verk bärs av Angelina Jolie på den röda mattan i Hollyowood. Det sista, där den morbida sophanteringen beskrivs med alla sin osmakliga detaljer. Båda väcker förvåning och förundran över hur integrerad verksamheten är i det italienska samhället. Kläderna jag köper, även i helt vanliga affärer, kommer ifrån dessa skrädderier. Tomaterna jag äter har bokstavligen odlats på berg av sopor.

Hur ska landet komma åt detta? Hur ska Italien kunna lösa problem som akut miljöförstöring och europarekord i mordstatistik? Även här ger boken och det sätt den mottagits ledtrådar. Camorran ger själv ut piratutgåvor av boken där känsliga delar har strukits. Delar som beskriver business, som handel med olovliga produkter som kokain och piratkopierade produkter, har tagits bort. Delarna om morden och maffiakrigen har lämnats kvar. Ekonomin är sålunda känslig. De enorma intäkterna ifrån framför allt kokainhandeln försörjer hela klaner och håller hela städer och landsändar fångna. Vad skulle då inte en enkel åtgärd som att  legalisera drogen och styra inkomsterna till andra mindre ljusskygga organisationer kunna innebära?  Eller är det redan försent? Förlorade vi redan både kriget mot maffian och det mot drogerna när vi lät bossarna ta hand om droghandeln?

Vatten blir till vin

Vår favoritutflykt går norrut till Torreniere, till Montalcino, till Toscana. Där träffar vi Mario som visar oss vingården och låter oss smaka på Brunello di Montalcino, ost, olivolja och skinka.

  

Utsikten över de Toskanska kullarna är hänförande redan i bilen på väg dit. Bara dessa vyer är nästan värt hela besväret. Smaklökarna får dock vänta för att till sist också få sitt.

Vi får först göra den obligatoriska turen bland ekfat och jordprover så att vi förstår hur ett bra vin blir till. Vår guide berättar och förklarar med stor entusiasm.

Vi noterar speciellt hur mager jorden är för den bästa kvaliteten. Hur vatten bokstavligen blir till vin. Vi leds sedan förbi den privata samlingen där alla årgångarna efter andra världskriget trängs.

Till sist får vi prova, mycket smakligt.

Med vår skörd kan vi sedan ta farväl från denna oas.

Vi kommer snart tillbaka.

Motvillig beundran

Jag gillar inte Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister, mediamogul och fotbollsdirektör. Jag gillar inte honom. Jag tycker att han kan vara vulgär, ogenomtänkt i sina uttalanden, plump och bete sig som om världen är hans, bara hans. Jag gillade honom speciellt inte under Eluanas sista dagar då han tog på sig att bestämma vad som var bäst för en familj, en far, en dotter utan att prata med dem.

Sålunda tar det emot att ge honom beröm, men beröm ska han ha. Under de senaste dramatiska dagarna i Abruzzo har han visat empati och stöd till både drabbade och räddningspersonal. Han har undvikit polemik. Under statsbegravningen idag deltog han genom att gå runt på den gigantiska exercisplatsen. Han kramade änkor, hälsade på de lokala poliserna och stöttade de svaga. Uppskattningen för omtanken var tydlig hos alla han träffade. Till skillnad från de höga prästerna och dignitärerna togs han emot som en vän, som någon som bryr sig.

Vi visar ofta både våra sämsta och bästa sidor när det verkligen gäller, när läget är som värst. Det gjorde Silvio Befrlusconi idag. Jag slås av beundran, om än motvilligt, mycket motvilligt, för människan bakom namnet.

Shaken, not stirred

Katten väcker oss, orolig som aldrig annars. Hon kommer till ro efter mycket klapp och kel. Vi kommer också till ro, klockan är trots allt bara lite mer än tre på morgonen. Strax därpå väcks vi igen.

Det börjar som en skakning på övre däck. Fönsterrutorna skallrar. Ett lågmält muller följer medan skakningarna tar i. Vi förstår: en jordbävning. Den håller på längre än den brukar, skakningarna är längre och kraftigare än vanligt. Den är större än vanligt, men när den är över somnar vi om. Huset står ju kvar.

Nästa morgon ser vi katastrofen i L’Aquila berättas på nyheterna. Redan är ett tiotal döda, hela städer och samhällen är förstörda. Människor gråter öppet över de saknade. I en by saknas en av tre.

Idag, tre dagar senare, räknas de döda i hundratal, de saknade i ytterligare hundratal, de skada i tusental och de hemlösa i tiotusental. Rapporterna ifrån tältstäderna, ”i tendopoli”, fyller nyheterna. Premiärministerns besök och inte alltid genomtänkta uttalanden skapar rubriker men, på det hela, verkar räddningsarbetet pågå. Varje dag verkar vara lite bättre än den förra. Det sedvanliga italienska kaoset uteblir.

De var först i Thailand efter annandag Jul 2004, de sköter det som de ska nu. Varför kan de inte klara det i vardagen också?

Att äta ett äpple

Det var bråttom. Skollunchen var för kort och cykelvägen tillbaka för lång. Träskor var på modet. Gatan i Mälarhöjden var grusig och gropig, trafikvolymen var inte så stor. En liten sten fastnar i framhjulet och er berättare gör en volt framåt, över styret, och landar på ansiktet. Tre framtänder lossnar i fallet och återfixeras sedan av duktiga tandläkare på Eastmaninstitutet. Sedan den dagen äter jag inte hela äpplen, det har inte gått.

Tänderna sitter dock kvar i många år tills en dag då en röntgen bild avslöjar resorption. Roten på en av de tre är plötsligt borta. Nya tandläkarbesök planeras och genomförs, skruvar av titan och kronor av keramik installeras. Jag blir en bionic man. Röntgenbilder avslöjar numera oorganiskt material i munnen.

De nya tänderna sitter fast, stenhårt fast. De vickar inte fram och tillbaka som de gamla gjorde. Jag känner varje tugga in till käkbenet, så integrerade har de blivit i min benstomme.

Jag hittar ett äpple i en lunchpåse, ett helt äpple, ett äpple som jag inte ätit det sättet på mer än trettio år. Det luktar gott och jag är hungrig. Jag plockar försiktigt bort etiketter och tvättar det varsamt i ljummet vatten, torkar det torrt och glänsande. Sedan sätter jag tänderna i det, genom skalet som jag gjorde en gång. Den både söta och syrliga smaken möter tungan, tuggorna sprider smaken i hela gomen. När endast en skrott är kvar kommer tanken: Jag kan äta ett äpple igen. Det har jag trots allt saknat.

Jag är en Fri Bloggare

Christian Engström har gjort det. Josh har gjort det. Nu gör jag det! Jag kommer ut som en Free Blogger med anledning av Beppe Grillos kampanj för ett fritt Internet.

Försvaret av ett fritt Internet måste nämligen fortgå. De är många som av olika skäl vill kontrollera nätet, som för sin egen, eller som de påstår för oss användares skull, vill göra nätet säkert, för oss själva, för våra barn. Min misstanke är dock att de mest vill göra nätet säkert för sig själva. Ingen ska få ta deras ensamrätt till att styra kommunikation och information ifrån dem.

Det här är speciellt tydligt här i Italien där lagstiftarna ständigt lägger nya förslag. De skiljer sig i natur ifrån de i Sverige som trots allt försöker se till mer eller mindre ädla syften som landets säkerhet, upphovsrättens bevarande eller polisens och domstolarnas möjligheter att binda brottslingar till brott. De italienska förslagen går istället rakt på sak, de syftar direkt på våra möjligheter att uttrycka oss fritt på bloggar och i sociala forum.

Beppe Grillo, en italiensk komiker, driver numera en mycket populär blogg som med tiden kommit att mer och mer handla om just dessa frågor. Som den komiker han är slarvar han ibland med källor och fullständiga redovisningar av alla fakta. Personligen har jag också svårt för det bullriga tonfallet och den ibland otäcka populismen, vilket gör att jag inte läser honom regelbundet, men jag uppskattar verkligen hans arbete i frågorna om kommunikationsfrihet. Det behövs verkligen i ett land där sex av sju nationella TV kanaler styrs direkt eller indirekt av premiärministern.

Sålunda redovisar hans blogg inte mindre än fyra aktuella lagförslag alla enligt italiensk tradition kallade efter sina upphovsmän: Levi, Casinelli, D’Alia och Carlucci. Alla med mer eller mindre direkta syften att kontrollera vem som kan publicera sig.

Levi var det första förslaget som också skapade det första motståndet. Det syftar till obligatorisk registrering av ”redaktionella produkter” även elektroniskt utgivna i det officiella registret för ”kommunikationsoperatörer”, det vill säga registret för de stora tidningarna. Att skriva in sig medför både kostnader och skyldigheter som att ha en ansvarig utgivare. Ursprungligen var förslaget skrivet på ett sådant sätt att även mina barn hade haft registreringsplikt för sina MySpace och Snuttissidor men det drogs tillbaka i höstas efter stora protester. Det har nu kommit en uppdatering som uttryckligen utesluter privatpersoner som använder Internet och publiceringsverktyg som bloggar ifrån registreringsplikten.

Huruvida detta är tillräckligt för att bevara ett fritt Internet strider de lärde om, till exempel kan annonsering på sidan fortfarande möjligen leda till plikt att registrera då sådana intäkter ska deklareras till skattemyndigheten i form av inkomster till ett företag vilket gör att bloggaren inte bloggar som privatperson längre. Beppe Grillo lever själv i en sådan gråzon. Hans blogg måste rimligen ses som en redaktionell produkt med tanke på uppdateringsfrekvens och inläggskvalitet, den har en redaktion och annonserna för hans egna DVD utgåvor fyller en hel högerspalt. Han kallar också följdriktigt fortfarande lagförslaget för ”Ammazzablogger”, bloggslaktaren. Våra stora svenska politiska bloggare som HAX eller Johan Norberg skulle med all sannolikhet även de bli bedömda på samma sätt om lagen skulle tillämpas i Sverige.

Efter Levi kom Casinelli med ett nytt förslag som bättre skulle definiera skyldigheterna som sedan 2001 redan finns i lagstiftningen att hos myndigheterna registrera elektroniska publikationer. Kritiken lät inte heller denna gång vänta på sig. Den nya definitionen är så luddig att inte endast ekonomisk vinning leder till registreringsskyldighet utan också personlig vinning som till exempel en bättre professionell utveckling. På så sätt blir till exempel en kunnig fotbollsfans blogg skyldig att registrera om det går att anta att den till exempel leder till ett jobb som krönikör på en sporttidning. De duktiga skribenterna på lagforumen på Svenska fans skulle bli tvungna att registrera sig med motsvarande lagstiftning i Sverige. Beppe Grillo kallar sålunda förslaget ”Fottiblogger”, bloggpåsättaren, sa jag inte att tonen kunde vara något bullrig.

Nästa lagförslag, D’Alia, riktar sig inte mot oss bloggare direkt utan mot de tjänster vi använder. I korthet innebär det att inrikesministern får tillstånd att blockera, även internationella, siter där olagliga uttryck publiceras, som hot mot person eller uppviglan till brott om siten inte tar bort innehållet efter en uppmaning. Ingen domstolsförhandling skulle komma att krävas. Skulle jag, till exempel, uppmana någon genom denna bloggpost att skjuta senator D’Alia på grund av detta förslag skulle inrikesministern alltså kunna blockera åtkomst till WordPress, hela siten, i Italien. Senatorn nämner själv siter som Youtube och Facebook som möjliga mål för lagstiftningen i en intervju om de inte självmant tar bort stötande material som till exempel stöd till italienska maffiabossar eller terrorister. På sitt vanliga subtila sätt kallar Beppe Grillo förslaget för ”Il Merda Wall”, skitmuren, efter The Great Firewall of China.

Gabriella Carlucci, till sist, är mest känd som en av tre systrar som livnärt sig som programledare, hallåor och allmänna skönheter i de italienska TV kanalerna. Hon sitter numera i parlamentet och har lyckats framföra ett lagförslag som i korthet skulle förbjuda anonym publicering på Internet. Att hon själv utnyttjar media kan nog påverka hennes omdöme i detta fall. Hon är helt beroende av sin berömmelse för att lyckas och behöver därför kontrollera vad som sägs om henne. Som vanligt, frestas man också säga, motiverar hon lagförslaget med att det ska stoppa utbredningen av pedofilt material på nätet. Som också Beppe Grillo undrar: Varför drar de fram de som vet minst när man ska diskutera Internetlagstiftning.

Tillsammans med faktumet att Italien var bäst i klassen på att införa IPRED och Datalagringsdirektivet blir bilden dyster. På vilket sätt ska alla dessa inskränkande förslag hjälpa det här landet ur sin kris? Varför ska människornas rätt att utbyta tankar och informera sig begränsas? Tydligen minskar Internet användandet i Italien, det om något borde vara ett varningstecken på att den inslagna vägen är fel.

Till sist, snälla skjut inte senator D’Alia, väpnat våld är ingen lösning.

Uppdatering: Trasig länk, bild och stavning.