Modern teater

Månghörnig föreställning på den Moderna teatern i Grosseto. Costa Concordia spektaklet fortsätter inför publik. Bild hittat hos web.comune.grosseto.it.

De publika utfrågningarna angående Costa Concordia började på Grossetos Moderna teater. En scen som tar 1000 åskådare var fylld till en fjärdedel. De inbjudna representerade de drabbade, kommuner och regioner längs kusten och och andra statliga organ. Rederiet fick också stanna i salen men miljörörelsen och dess många sidogrenar fick snällt vänta utanför trots att det fanns gott om plats och trots att miljöbrott har lagts till listan av anklagelser mot kapten och rederi.

Under sessionen rapporteras innehållet av skeppets ”svarta låda” och bland annat sägs att kapten Schettino hade glömt sina läsglasögon i hytten vilket gjorde det svårt för honom att läsa av radarskärmen. Det går att undra vad mer vi ska få veta om kaptens vanor. Att strumporna var våta och att hans flickväns kläder fanns i hans hytt vet vi, men, som en vän på Facebook frågar, hade han rena underkläder? Var han duschad och deodorerad?

Att spektaklet framförs på en Modern teater känns helt riktigt. Att det kommer bli en serie av föreställningar, nästa i juli, känns också rätt. Ett mer modernt drama i vår episodiskt berättande tid får man leta efter.

Annonser

Att sjunga

Italienarna älskar sina sångare, de som får rösten att klinga. Det går att förstå. Föraktfullt brukar vi nordbor avfärda dessa sångare med ett ord: smörsång. Men, vi har fel, det är de som har rätt. Att sjunga är inte enkelt. De som verkligen kan är värda all respekt.

Lucio Dalla var en av alla dessa italienska sångare. Till skillnad ifrån många andra skrev han också sitt eget material och hans mest kända verk har återanvänts av många. Pavarotti, Julio Iglesias och Andrea Bocelli har alla gjort tolkningar av Caruso, Lucio Dallas egen hyllning till den store tenoren Enrico Caruso.

Lucio Dalla följde Carusos öde i veckan och gick bort efter en hjärtattack. Sorgen är stor och nyheten tränger sig förbi det vanliga tjattret. Ännu en idol för  många har lämnat oss.

Karaoke kultur

Skvivan klassificerades som en rock opera, kanskde var det den första som verkligen gjorde skäl för titeln. Jesus Christ Superstar presenterade det första verket i rock form där hela historien berättades genom sång och musik, där inga talade moment behövdes. Den gavs ut 1970 och följdes först senare av föreställningar på scen.

Historien ger oss Judas Iskariots bild av dagarna runt påsk i Jerusalem då Jesus kommer att korsfästas. Slutet är tragiskt, vi får inte uppleva någon återuppståndelse. Jesus blir ingen gud och han framställs med helt mänskliga kvaliteter som rädsla för döden, kärlekssökande och gudstvivel. Tydligen upprörde den vissa kyrkliga kretsar på sin tid med sitt relativt sekulära budskap, men vad gjorde inte det?

Skivan kom under vinyleran, under den tid då jag konsumerade musik och kultur geom att gå till en skivaffär för att sedan bära hem svarta vinylskivor förpackade i pappersomslag prydda med konst, fotografier och text. Jag lyssnade, tittade på omslaget och läste texterna samtidigt. Jag var en aktiv konsument bunden vid en nyinköpt HiFi anläggning. Jag spenderade mina pengar på plast och papper för att själv kunna välja vad jag ville höra. En enstaka skiva, som den här, kunde förvandla världen.

Tiden går, världen förändras, oftast till det bättre.

Judas och Jesus på scen i Palestrina, bild hittad hos http://www.visitpalestrina.it

Hustrun skänker mig biljetter till en lokal uppsättning av Jesus Christ Superstar. Vi sätter oss i bilen, kör fyra mil och hittar en liten teater där ett amatörsällskap sätter upp en italiensk version. Musiken fyller salen och mitt igenkännande är stort trots att det säkert är mer 30 år sedan jag hörde den senast. Hade de sjungit på engelska hade jag sjungit med som på den värsta karaokebar. Produktionen är förvånsvärt påkostad. Kläder och dekor är väl genomfört.

På väg hem igen slår tidsskillnaden mig. Hur mitt och många andras sätt att ta till oss kultur har ändrats. Hur ett enkelt teatersällskap där alla verkar välkomna att delta i ett avlägset samhälle utanför Rom kan sätta upp en produktion som, på det hela taget skulle stå sig i en jämförelse med de som gjordes på 70-talet. Hur vi idag inte längre bara konsumerar. Hur vi så vill delta och ge våra bidrag och intryck. Hur vi gärna ställer oss där i strålkastaren även om det bara är för en kväll eller två, även om det bara är på en enkel scen eller till och med på en undangömd karaoke bar.

Kultur har blivit mer tillgängligt. Vi har alla möjghet att delta och att inte bara passivt lyssna eller titta på. Tack för det!

Ibland är det svårare än vanligt att förstå

Jultomten vill inte ha snabbspårståg till Lyon, bild hittad hos obbino på Flickr

Luca Abba’ ligger på sjukhus med grava skador efter att ha jagats av italiensk polis. För att komma undan klättrade han upp i en kraftledningsstolpe och, som han redan hotat med , tog han tag i ledningen. Den elektriska stöten och fallet till marken gör att han nu ligger på intensivvården med en oklar prognos.

Denna nyhet går igenom det vanliga bruset. Jag undrar: Vad hade han där att göra? En självklar fråga som inte har uppenbara svar. Det handlar tydligen om protester mot en planerad utbyggnad av snabbtågen mellan Turin och Lyon, om protester mot en 57 kilometer lång tunnel som skulle knyta ihop de italienska och de franska järnvägsnäten. Ett projekt som påbörjades redan för tjugo år sedan och nu går mot förverkling.

De lokala protesterna i Piemonte har naturligtvis pågått i många år men jag får en annan märklig känsla när jag söker mer information. Sida efter sida med länkar efter en enkel Google sökning på No TAV  leder nästan enbart till alternativa nyhetssidor med mer eller mindre tydlig agenda. Här handlar det om civilt motstånd och våldsamma kravaller när de tycker att det behövs. Ända ned i Syditalien ordnas demonstrationer där man blockerar järnvägsspår.

Det blir svårt att förstå. Italien har mängder av problem. Skillnaden mellan rika och fattiga, mellan nord och syd, mellan de inom klanerna och de utanför är stora om inte enorma. Protester, även våldsamma, skulle vara naturliga. Men, istället, läggs krafterna på att protestera mot två järnvägsspår genom ett glest befolkat bergsmassiv.

 

Det aldrig födda barnets lag

Ett ägg och en droppe som inte möts, bild hittad hos MinimalistPhotography101.com

En av många folkomröstningar handlade år 2005 om ”il coso”, om saken. Så skamfullt var temat att det inte gick att uttala ett namn, ett tema, bland det folk som skulle ta ställning. Det handlade i verkligheten om artificiell insemination och om Europas mest restriktiva lagstiftning. Ett miljontal underskrifter hade samlats in men kyrkan gick motattack. Med övertalning och hot fick man befolkningen att stanna hemma och den röstandel som krävdes uppnåddes inte. Lagen förblev trots att dryga 80 procent av de röstande ville se en förändring.

Den gällande lagen som förblev säger bland annat att man inte får inseminera kvinnor över 40 och att man aldrig får plantera mer än tre ägg. Läkarna ska även ta hänsyn till andra faktorer som övervikt, magerhet och sjukdomar och alla andra möjliga metoder ska först prövas innan ett tillstånd gives. Att det inte blir lätt säger sig självt.

Allt detta lär jag mig via La Reppublicas modesida, den som handlar om trender, kläder, smink och kändisarna på Oscarsgalan. Sportsidorna är viktigare i detta land. Reportaget som fångar mitt intresse beskriver hur familjer reser till andra mindre restriktiva länder och om hur de där får hjälp. Tonen hos de italienska läkarna är hård och tydlig: Barn gör man tidigt! Mer hjälpsamma spanjorer är betydligt mer ödmjuka:  Vi hjälper kvinnor att bli mammor, fyra av tio kommer ifrån Italien.

Ibland blir kulturkrocken större än vanligt. En i stort sett enig svensk riksdag kommer snart att tillåta att även ensamstående kvinnor får möjlighet till hjälp utan, vad jag förstår, konstgjorda hinder i form av åldersspärrar. Detta berättas på nyhetsplats och bara två små snart försvunna riksdagspartier är emot. Här, däremot, står kyrkan och staten upp tillsammans som en riktig man och lägger flera lager täcken på.

 

Costa Concordia och ledarskapet

Skräp fyller Giglios stränder, ett vitt skum flyter på vågorna. Miljöpåverkan av vraket börjar synas. Bilden, som inte har med Costa Concordia att göra, kommer ifrån countrygirlatheart.

Samtidigt som de första tecknen av miljöpåverkan ifrån Costa Concordia i form av ett vitt tensidskum på Giglios vågor börjar visa sig och samtidigt som en annan av Costa rederiets båtar brinner i Indiska oceanen börjar brottsutredningen mot de ansvariga visa sina första resultat.

Åklagarmyndigheten i Genua har precis inlett en undersökning angående traditionen att gör en inchino, att visa upp skeppet utanför farlederna nära de italienska turisthamnarna. Man hoppas att fastställa vem som har ansvaret i de fall en sådan manöver orsakar problem eller haverier.

I huvudundersökningen mot Kapten Schettino har man publicerat 150 sidor med förhör. Kapten hävdar envist att en manager har beordrat manövern och som en tanke har utredningen utvidgats och innehåller nu också landpersonal, bland annat den högste ansvarige för driften av skeppen.

Speciellt intresserar undersökningen sig för kommunikationen mellan skepp och land efter grundstötningen. Mycket verkar som att man var mer intresserad av att skydda och reparera båten än att ta hand om sina passagerare. Bland annat kallades reparationspersonal in och bordade skeppet innan utrymmningen inleddes. Däremot repeterades eller genomfördes inte de rutiner som trots allt fanns för att ge larm och utrymma passagerare.

Mycket är fortfarande oklart. Vi hör bara en sida i historien, den som ska finna de skyldiga och ställa dem inför sitt ansvar. Vi vet fortfarande inte allt. Men, en sak verkar tydlig. Ledarskapet på Costa rederiet har problem, stora problem.

 

Ett – ett

Fotboll, ett spel på liv och död, eller ännu mer än så. Bild hittad hos http://www.flickr.com/photos/stevendepolo/.

Ett känt citat lär låta: Fotboll handlar inte om liv och död, det är långt mycket allvarligare än så. Ingen annan stans är detta så tydligt som i Italien.

Juventus, den italienska gamla damen, är just nu på väg mot sitt första ligaguld på många år. Efter mutskandalen då de relegerades till division två har de till sist kommit ikapp och slåss nu på allvar igen om ligatitlen. Utmanaren är den vanliga. Milan jagar bakifrån och idag möttes de för att kanske bestämma var titeln skulle hamna. Det blev oavgjort, ett – ett. Just den här matchen kom inte att avgöra ligan.

I de flesta andra länder hade detta rapporterats med en axelryckning. Hemma i Sverige hade vi fått höra att IFK Göteborg och Malmö FF har spelat oavgjort och att man fortfarande inte vet vem som kommer att vinna allsvenskan. Det är trots allt tretton omgångar kvar och det skiljer bara en poäng i tabellen mellan de två  lagen.

Inte så i detta land. Milan är Berlusconis lag, TV är Berlusconis media, på söndagar spelar man fotboll. Ett tveksamt bortdömt mål för Milan framförs som huvudnyhet. Repriserna vevas tills dess alla vi åskådare är övertygade om att just denna dag blev Milan berövade på det mål som skulle komma att avgöra vart ligatitlen 2012 går.

Själv blir jag trött. Trött på de män, som ofta nått betydligt viktigare position och äldre ålder än jag själv, som tjatar som de värsta hulliganer om tveksamma domslut och avblåsningar, som inte kan acceptera en förlust. Snälla, ta det som en riktig man. Lär av misstagen och låt livet gå vidare.