Tack för allt!

Scan-150314-0015

Min pappa gick stilla bort för några veckor sedan. Tiden sedan dess har präglats av hans minne och jag minns honom framför allt för det han lärde mig och för det han gav mig.

Pappa, din väg genom livet kom att bli lång. Du startade under knappa förutsättningar med vad som även idag hade setts som ett handikapp. Själv var jag så van vid det att jag vid något tillfälle undrande om det var du, med åtta fingrar, och inte jag med tio som var det normala. Din kontroll över redskap och verktyg var så mycket bättre än min egen och det var lätt att glömma två saknade fingrar.

Trots detta tar du dig fram genom livet, genom utbildning och karriär, från Småland till Göteborg, genom Skåne och ett fjärran Tunisien för att så småningom slå dina pålar och bygga ett hem i Stockholm. Under hela denna resa gör du intryck. Så mycket intryck att hälsningar och minnesord började strömma in på dagens snabba media redan under natten efter det att du gått bort. Bland alla beklaganden är vår förlust och allt deltagande i vår sorg hittar jag flera korta minnesbilder. Den senaste ifrån en av dina kurskamrater på Chalmers som sammanfattar väl. Ulf Henrik skriver:

David minns jag som den glade och strävsamme smålänning han var, han gjorde intryck i kamratkretsen. Han är i mitt minne fortfarande den yngling han var på femtiotalet. Jag ser hans intelligenta blick ofta med lite okynne i de bruna ögonen. Jag hör hans karakteristiska småländska dialekt.

På så sätt, vill jag minnas dig för att du visade genom din långa resa att man kan uppnå mål, som kan vara avlägsna genom att göra det bästa av sin situation och genom att göra intryck där man kan.

Jag vill tacka dig pappa för allt det du lärt mig genom ditt liv, ditt sätt att leva och din syn på livet. För mig var du en förebild men du var också, och kanske framför allt, min pappa. Ditt största mål och projekt i livet kan ha varit att bygga vår familj, en familj byggd på dina  värderingar och på ditt sätt att leva. Du kom att lyckas. Jag minns dig som ”the bridge over troubled waters”, som den bro över mörka vatten, som bar oss. Jag vill tacka dig för allt det du gav mig genom din gärning och ditt liv.

Annonser

Mars – en månad för eftertanke

March 2011 - 37March 2011 - 04March 2011 - 05March 2011 - 06March 2011 - 07March 2011 - 10
March 2011 - 18March 2011 - 19March 2011 - 21March 2011 - 24March 2011 - 26March 2011 - 27
March 2011 - 28March 2011 - 29March 2011 - 30March 2011 - 33March 2011 - 34March 2011 - 35
March 2011 - 36March 2011 - 38March 2011 - 39March 2011 - 40March 2011 - 41March 2011 - 42

March 2011, a set on Flickr.

Det blev mars 2012. Snöfallet upphörde och snön smälte bort. Båten alla pratade om glömdes när de sista offren hittats och bränsletankarna tömts.
Bloggen gick på sparlåga. Det finns inte så mycket att säga längre. Vi går ju mot bättre tider, tro mig, tro mig!
Jag återkommer snart men under tiden får ni gärna titta in på Flickr och se mina minnen ifrån denna vårmånad som kom tidigare än väntat.

Det kan vara roligt på gymet

Michael Jackson på scen när han var som störst i livet 1986. Han är ännu större idag. Bild hittad hos abc news.

Det är snart tre år sedan som jag vaknade upp till nyheten att Michael Jackson hade gått bort. Överraskningen var inte total. Åren hade blivit många sedan han var i toppform och skvallret och skandalerna hade satt en tråkig skugga över the King of Pop. En skugga så mörk att det just då var det lätt att glömma vad han gjort, vad han faktiskt hade hunnit ge oss under ett magiskt decenium för dryga tjugo år sedan.

Ond, bråd och för tidig död under oklara omständigheter har tyvärr en positiv avigsida. Vi lägger skvallret och avundsjukan åt sidan. Vi tar istället till oss de goda, det bra, i det här fallet det unika. Han var bäst bland de sina, en bland de bästa av alla någonsin.

Minnet lever, i allra högsta grad, och musiken är mer närvarande i vår vardag idag än vad den var då när det begav sig. På gymet blir det plötsligt kul när vi studsar runt till They don’t care about us som de värsta filipinska fängelskunderna och när vi hivar skrot och ledaren skrämmer oss med monsterdansen ur The Thriller

Hemma igen läser jag på. Just They don’t care about us var kontroversiell men ändå älskad, speciellt på vår gamla kontinent, för sitt budskap inte bara för sin musik. Han hade fler talanger än vad jag trodde, än vad jag mindes.

Michael, tack. Du var en av the crazy ones.

Jag tränar för att må bra

Att hålla upp motivationen känns ibland som att klättra uppför ett oändligt rep. Bäst att göra det till en daglig vana. Bild hittad hos http://www.inspiredfitstrong.com.

Jag tänkte över min inställning till min träning och skrev ett inlägg där jag litet trött konstaterade att den kändes som ett dagligt måste, att den var en del av hygienen, att det inte alls kändes kul eller skönt. Kommentarer ramlade in som kan sammanfattas i den här frågan ifrån Eva.

Är vi olika? Vore intressant att veta hur andra känner, hur mycket är fysisk upplevelse, hur mycket är mental inställning, när det t ex blir tungt?

Ja, vi är nog olika. Själv har jag alltid fått kämpa med träningsmotivationen och det är endast under några korta perioder i livet som jag upplevt att träning har varit roligt eller skönt. Jag har ofta fått lura mig själv med belöningar, den kalla ölen på Happy Hour efter bastun eller ett par nya Levis’ när vågen visar en viss siffra, för att kunna hålla ut. För mig är det helt och hållet den mentala inställningen som gör att det blir av. Att se träningen som en del av den dagliga hygienen är ett sätt att hålla motivationen igång.

Jag tränar för att må bra, när jag inte tränar mår jag sämre. De perioder i livet som gått bra sammanfaller alla med mer eller mindre träningsintensiva perioder. Därför vore det dumt att inte träna. Jag vill ju att det ska gå bra, jag vill må bra.

Bergens älskvärda kvinnor

En kvinna så värd att älska att du håller henne uppe så länge det behövs, bild ifrån en utställning på Bergsmuséet i Turin.

Jag har lärt mig uppskatta studier i historia. Jag har börjat förstå att vi behöver känna vårt förflutna för att kunna förstå vår samtid och på något sätt kunna förutsäga vår framtid. Mönster upprepas, moden ifrån förr dyker till sist upp igen.

Bergsmuséet i Turin verkar känna likadant då de i dagarna öppnar en utställning med sekelgamla bilder av de älskvärda kvinnorna som började utforska markerna utanför städer och strandorter. Alltid lika trendkänsliga La Reppublica följer efter och lägger upp ett bildgalleri, väl värt att besöka.

Inom mig fylls jag av ett leende och återseende. Hemma på väggen har vi en liknande bild. En jag köpte som affisch en gång för många år sedan under vecka i de italienska alperna. Motivet påminde redan då om en verkligt älskvärd och speciell kvinna i mitt liv.

Cervinia, italiensk alport nära Matterhorn. Bergbanan i bakgrunden byggdes 1936.

Plankan, om det finns ett helvete används den där

Planka på sidan, musklerna som används är markerade i rött.

Nej, det är bara att inse. Det går inte att fuska. Den dagliga träningen tillhör hygienen. På samma sätt som jag ska duscha, borsta tänderna, gå på toaletten och raka mig ska jag också ta mig till gymet för den där timmen.

Att det skulle vara kul, att det skulle kännas skönt, ens efteråt, är en myt. Sådant de som säljer gymkort och träningskläder säger för att få mig att köpa drömmen, den om en vältränad och vacker kropp. Precis på samma sätt som de som säljer rakhyvlar, deodoranter och åtsittande underkäder får mig att tro på en vackrare framtid.

Hösten och vintern har varit lång, avbrotten ifrån de dagliga rutinerna många och träningsintesiteten låg. Åter på gymet påminns jag brutalt. Det som en gång var ett lågintensivet pilates pass får mig att svettas ymnigt. Efter 45 minuter vill inga muskler samarbeta längre. Det känns svårt att bara sitta upp.

När det väl är slut beklagar jag mig en aning. Tränaren lyssnar, på det hela empatiskt, men utan att tycka ett uns synd om mig. Du behöver bara komma tillbaka till din rytm, säger hon med ett litet leende. Inom mig skakar jag på huvudet, hur ont kommer det inte att göra?

Polemica, att alltid hävda sin åsikt

Sabrina Ferilli, italiensk skådespelerska, vet att framföra sin åsikt, bild hittad hos filefinders

Utan att ha gjort större statistiska undersökningar är jag ändå helt säker. Polemica är det vanligaste italienska ordet för att beskriva en politisk debatt, ett sportsligt efterspel eller en kontroversiell händelse. De slutar alltid med la polemica, med diskussionen där de inblandade envist och in i absurdum hävdar sina egna ståndpunkter. Alla pratar, som utomstående känns det som de skriker, i mun på varandra. Ingen lyssnar. Aldrig någonsin avslutar man med en sammanfattning, med en gemensam ståndpunkt. Alla går de sedan hem och verkligen står för sina ståndpunkter.

I veckan handlade om regeringens förslag till förenklingar av administrationen. Förslag som för någon som är van vid en relativt effektiv byråkrati verkar självklara. Förslag som får mig att undra varför de inte redan är genomförda, varför det inte redan är så sedan många år. Men, landet heter Italien, la polemica är en nationalsport. Här gäller det att visa att man står för sin åsikt, att visa att man inte viker ned sig, att man är en riktig man.

Skramlet pågår under ett par dagar. Hot uttalas. Regeringar ska störtas. Nya chefer ska ta över. Till sist blir det omröstning i parlamentet. Regeringen ställer förtroendefråga. Går ni inte med på det här avgår vi!

Resultatet i omröstningen talar på sitt sätt för sig självt. 479 ledamöter röstar med regeringen, bara 75 emot. Det är lätt att vara polemisk, det är mycket svårare att verkligen ta ansvar för det.