Liv på Mars?

Jag följer på nätet hur Socialdemokraterna utser en ny ordförande i en snabb sluten process och undrar över styrkan i det mandat han får. En liten grupp utser en av sina egna att leda ett parti med över hundratusen medlemmar. Många borde känna sig besvikna.

Nåväl, detta är inte min sak. Jag är inte partimedlem, jag röstar inte på partiet, jag lever inte ens i landet längre. Socialdemokraternas partiledare har numera få möjligheter att direkt påverka mitt liv. Sålunda kan jag luta mig tillbaka och följa spektaklet och plocka upp guldkornen.

Erik Laakso, bloggare med socialdemokratiska sympatier, noterar att nu får det vara slut på ledare som refererar till gubbrocken. Springsteen, Presley, Lundell och Ledin i all ära, men det borde finnas lite mer spännande referenser. Speciellt nämner han sjuttiotalets progressiva och punkiga musik som möjliga bakgrunder för ett politiskt engagemang.

Jag kan bara hålla med. En minister som öppet hyllar Keith Emerson, Ian Anderson, Rick Wakeman och Roger Waters eller för den delen Jon Lydon, Joe Strummer, Paul Weller och Elvis Costello skulle gå att respektera bara för sin musiksmak. Men varför stanna där, det finns ju ännu fler alternativ.

Därför vänder jag mig nu till dig, Stefan Löfven. Du är jämnårig med mig, du är född där jag vuxit upp. Du har upplevt samma svenska sjuttiotal som jag har. Här får du fler förslag på vad du kan nämna när din favoritmusik ifrån din ungdom kommer på tal.

Glamrock

Innerst inne ville du sminka dig, dra på dig de där tajta glittrande byxorna och springa runt i skyhöga platåskor. Håret skulle vara långt, ned på ryggen och färgat i neon. Alla var androgyner, alla älskade alla. David Bowies Ziggy Stardust ifrån 1972 var skivan som förändrade ditt liv.

Inte? För mycket smink? För brittiskt?

Funk och disco

På discot var natten ung, basen var tung. Takten var fast och skulle inte sluta innan gryningen. Under discobollen var lyckan total. Saturday Night Fever var filmen att se och Donna Summer var kvinnan att älska.

Inte? För kommersiellt? För amerikanskt?

Reggae

Festen på Gröna Lund när Bob Marley spelade slutade aldrig. Du åkte på din Exodus för att få din Kaya. Livet går sedan dess i en lycklig baktakt.

Inte? För mycket droger? För litet svenskt?

Kanske känns allt det här var för svårtillgängligt? Platåskor, glittertights och rastalockar passade kanske inte i folkhemmet. Då är det kanske enklast att erkänna att du var ett popsnöre och att du diggade Sweet i hemlighet. Det finns ingen skam i det, det gjorde jag också.