Tålamod, en dygd?

Vem är det som till sist har tålamod? Han som bara väntar eller hon som också härdar ut? Bild hittad genom valfri sökning på "tålamod".

Jag var igång på gymet, det gick bättre för varje dag. Endorfinerna höjde humöret och kroppen svarade under hela hösten. Sedan kom den, den vanliga bondsnuvan, det jobbiga uppbrottet. Ett par dagar i sängen och det akuta gick över, det gick att gå på jobbet igen. Men gymet, det fick vänta. Kroppen sa tydligt ifrån.

Det tog en månad, nästan två, innan jag var tillbaka. Det blev allt svårare att komma igång igen för varje dag som gick, ursäkterna blev allt enklare att acceptera. Till sist dög det inte ens för mig själv längre och jag stod där på gymet igen. Det gick dåligt, det gjorde ont. Insikten var dyster, det går inte att fuska.

I min självömkan skriver jag en enkel bloggpost och noterar att det behövs tålamod att komma tillbaka, att det inte är så lätt som man frestas tro. De uppmuntrande uppmaningarna låter inte vänta på sig: Tålamod är en dygd.

Jag noterar och tänker på alla de gånger jag själv uppmuntrat till tålamod. Alla de gånger då jag upplevt att de nära förväntat sig att saker ska ske nu, genast, gärna igår. Jag funderar på alla de tillfällen då jag irriterat mig över en förväntan på ögonblicklighet i livet.

Tålamod må vara en dygd, ett tecken på att det går att vänta på ett högre mål under tiden man uppoffrar ett lägre.  Men är det inte ett tråkigt sätt att leva? Jag inser att tydligen är det inte alltid jag lever som jag lär.

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s