Dimma, runt mig

Att bli äldre är också att se sina idoler falna, att se dem åldras och dra sig tillbaka, till sist att se dem dö. Varje gång det händer dör även en liten bit av mig själv. Saknaden efter ikoner som George och ”the Big Man” känns varje gång jag hör ”Something” eller ”Thunder Road”. Tyvärr, får jag idag räkna in ytterligare ett namn på listan. Stig Vig går bort. Han lämnar mig med en obesvarad kärlek för TransKontinental RockReggae.

Jag minns fortfarande första gången jag hörde ”Dag Vag och de Svagsinta” som gruppen ursprungligen kallade sig. Det var 1977.

Proggen hade vid det här laget lyckats och lagt ett tjockt täcke av politiskt korrekt musik över Sverige. Det var mer politiska budskap och mindre talang och känsla. Panflöjter fyllde radioprogram som av någon märklig anledning kallade sig ”Lördagsrock”. Man hörde få elektriska gitarrer, ännu färre blues och rockteman. Musikscenen i Stockholm var död, något enstaka band ifrån Uppsala lyckades fortfarande hålla emot. Alla vi som var runt tjugo år gamla kände att något måste hända, vi lyssnade i desperation på Radio Swedens lördagsutsändningar och Radio Luxemburg på knastriga mellanvågor.

Då exploderade det, först i England, bara någon månad senare i Stockholm. Punken kom, sågs och segrade. En rad helt okända Stockholmsband släppte plötsligt musik på singel, producerat till låg kostnad, tryckt i korta serier. Bland dessa fanns Dag Vag med sin ”Dimma”.

Någon, kanske Kjell Alinge, på den svenska statsradions P3 reclaimade ”Lördagsrock” vid den här tiden och började spela den nya musiken. Just Dag Vags Dimma blev en signaturmelodi. Redan den första måndagen efteråt letade jag reda på singeln hos Gamla Stans skivhandel, ett av de få hål som fanns för mer spännande musik på den tiden. Jag har skivan kvar, jag ska leta reda på den nere i garaget.

Jag gillade det jag hörde och kom senare att se Dag Vag live. Spelningen i Eriksdalshallen med Ebba Grön är ett minne för livet. Elvis Costello, en annan favorit fick se sig slagen. Efter det har jag lyckats introducera Dag Vag för besökare från många av världens hörn och gruppen har fans både i Kalifornien och Helsingfors.

När nyheten om Stig Vigs bortgång nu når mig via dagens snabba medier skyndar jag mig att via samma kanal vidarebefordra. Sorgen sprids över klotet, även ett kultband ifrån Stockholms sjuttiotal har sina kännare.

Senare, när jag letar på Youtube och andra kanaler efter spår av Dag Vags musik och inflytande hittar jag mest skakiga oskarpa upptagningar med mobiltelefon ifrån Ålandsbåtar eller visfestivaler. Det känns trist, hur ska de som nu ser detta kunna förstå att det de ser var Sveriges största rockband under tidigt åttiotal? Att de, tillsammans med Ebba Grön och Eldkvarn har format den svenska rockhistorien?

Att se dem åldras, se dem dö. Sorg? Jo visst. Man får väl sjunga: åker, genom natten, dimma, runt mig….

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s