Motvillig beundran

Jag gillar inte Silvio Berlusconi, premiärminister, mediamogul och fotbollsdirektör. Jag gillar inte honom. Jag tycker att han kan vara vulgär, ogenomtänkt i sina uttalanden, plump och bete sig som om världen är hans, bara hans. Jag gillade honom speciellt inte under Eluanas sista dagar då han tog på sig att bestämma vad som var bäst för en familj, en far, en dotter utan att prata med dem.

Sålunda tar det emot att ge honom beröm, men beröm ska han ha. Under de senaste har han visat empati och stöd till både drabbade och räddningspersonal. Han har undvikit polemik. Under statsbegravningen idag deltog han genom att gå runt på den gigantiska exercisplatsen. Han kramade änkor, hälsade på de lokala poliserna och stöttade de svaga. Uppskattningen för omtanken var tydlig hos alla han träffade. Till skillnad från de höga prästerna och dignitärerna togs han emot som en vän, som någon som bryr sig.

Vi visar ofta både våra sämsta och bästa sidor när det verkligen gäller, när läget är som värst. Det gjorde idag. Jag slås av beundran, om än motvilligt, mycket motvilligt, för människan bakom namnet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s