Nulla osta – Inga hinder

Italiensk press rapporterar idag att Eluanas obduktion visade att hon dog av en hjärtattack som berodde på uttorkning efter det att dropp och sondmatning avslutats. Hon törstade helt enkelt ihjäl. Detta frikände båda läkarna och Eluanas familj då det visar att behandlingen i Udine följde domen i Milanos hovrätt som gav Eluanas pappa, Beppino, rätt att avsluta behandlingen. Sålunda utfärdades en Nulla Osta för begravningen som kommer ske imorgon eller på lördag. Eluana får gå till sin sista vila. Hennes familj och nära får sörja färdigt och gå vidare med sina liv.

Staten och kyrkan fortsätter under tiden med käbblet som vanligt. Högre domare och advokater reagerar, som jag, på justitieministerns uttalanden om att Eluana var dömd till döden och påpekar att det inte går att kalla behandlingen för aktiv dödshjälp eller mord, att en dom i sig aldrig har dödat någon och att vi bör avhålla oss ifrån barbarisk juridik.

Påven talar samtidigt om livet som ett underverk som kräver ansvar, tålamod och omvårdnad ifrån oss alla och var och en och att det är speciellt nödvändigt att ta hand om och närvara hos de sjuka. Vackra ord, som ord ifrån någon med vana och lång erfarenhet bör vara, men hur ärliga är dem?

Vatikanstatens hälsominister var betydligt hårdare i tonen i samma fråga. Man kan undra varför Vatikanstaten har en hälsominister. Landet har i sig inga medborgare och behöver därmed ingen offentlig hälsovård. Följdriktigt utnyttjar de också Italiens sjukvårdssystem när det behövs för de drygt 800 som ändå bor där: Påven, ett fåtal kardinaler, Schweizargardet och någon till. Svaret på frågan är att Vatikanstatens hälsominister inte har som jobb att se till att statens medborgarna lever sunt och är friska. Hans jobb är istället att se till att alla katoliker lever sunt och är friska, eller snarare lever på ett sådant sätt så att kyrkan ser det som att de lever sunt och är friska. Ett otäckt arbete som propagandaminister med uppdrag att lära oss alla hur vi bör leva våra liv.

Eluanas minne lever fortfarande även om hennes eget i praktiken slocknade redan för sjutton år sedan. Låt oss hoppas att detta minne leder till förnuft och respekt i de samtal och slutsatser som till sist kommer att komma. Låt oss hoppas att stat och kyrka inser att de gör bäst i att lämna våra svåra privata beslut om liv och död till oss själva.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om , och

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s