Far i frid, Eluana

Italien följer just nu en, inte längre så ung, kvinnas öde. På ett sjukhus i Udine bromsar läkarna sondmatningen och droppet som hållit Eluana Englaro vid liv, i koma, sedan januari månad 1992 efter en bilolycka. Hon var då 21 år gammal. I mer än sjutton år har hon sedan dess vårdats på olika institutioner. I mer än sexton år har det inte funnits något medicinskt hopp för ett återuppvaknande. Alla dessa år av behandling har bara förlängt flickans liv, de har inte kunnat hjälpa henne att få tillbaka medvetandet.

Eluanas pappa, Beppino, har sedan 1999 kämpat för att få avsluta behandlingen och låta henne möta den naturliga död som hennes tillstånd leder till. Den italienska staten och den katolska kyrkan har kämpat emot. Först efter en dom 2008 i den högsta domstolen har nu Beppino fått rätt. Eluana är därför på väg mot sitt Nangijala, om någon vecka har hon törstat eller svultit ihjäl.

Kidnappning och dråp! skriker den katolska kyrkan och premiärministern håller med. I hast förbereds och beslutas en lag som förbjuder läkarna att stoppa sondmatningen. Silvio Berlusconi förklarar lagen med ord som ”Eluana är vid liv”, ”Hon kan fortfarande få barn” och ”Hon har ett vackert utseende” utan att ha träffat henne själv. Beppino bjuder genast in honom för att själv se hur hon har det varpå regeringen svarar att den gärna kommer då matningen påbörjats på nytt. Under tiden vägrar Italiens president att skriva under den nya lagen. Han ser inte behovet att i hast ta fram nya lagar för enstaka, även tragiska, mänskliga fall. Det italienska folket håller med visar en nyss publicerad opinionsundersökning.

Detta drama sänds direkt på italienska TV-kanaler. De stora tidningarna uppdaterar sina hemsidor i realtid med de senaste nyheterna. Bilderna på den vackra unga glada kvinnan som råkade så illa ut för sjutton år sedan rullar om, och om igen. De få inblickarna vi får i hennes nuvarande liv framförs alltid i andra eller tredje hand. Likt Berlusconis ord får vi från Eluanas vänner och bekanta veta att hon ler, har ett mjukt skinn, inte känner smärta. Inte en enda bild som visar henne idag får vi se för att själva kunna ta ställning. Vi ser bara den vackra unga livsglada kvinnan.

Eluanas öde är hemskt. Hon har inte möjlighet att själv bestämma över sitt öde, sitt liv. Hennes familj vill helt förståeligt sörja färdigt, gå vidare och lämna det offentliga. Kyrkan och staten vill istället använda henne som en symbol för det okränkbara livet. De vill, på olika sätt, visa att mirakel fortfarande sker. Stackars Eluana har därmed blivit mer än ett tragiskt trafikoffer, hon har blivit ett vapen i en infekterad fråga, frågan om rätten till våra liv.

Själv har jag inte Beppinos mod. Jag klarar inte ens att be en veterinär hjälpa en dödssjuk katt över gränsen. Trots det förstår jag honom och kan sympatisera med hans kamp och beslut. Statens och kyrkans omsorg om Eluana är inte äkta, då hade Berlusconi åkt för hälsa på henne utan villkor. Den ingår bara i den ständiga propagandan som upplyser oss om hur vi bör leva våra liv. Tack, men nej tack, jag väljer helst själv hur jag vill leva.

Far i frid, Eluana! Jag känner dig bara som ett antal bilder på webben och på TV, trots det vill jag sända dig mina hälsningar. Jag hoppas att du trots allt hade en lycklig tid här på jorden.

———————-

Läs även andra bloggares åsikter om , och

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s