Återvinningsstationen för humant avfalll

Sverige är världsbäst på att återvinna sopor. Att inte källsortera är ett socialt brott i klass med rattfylla eller att uppträda naken på stadens gator och torg. Uttjänta prylar och nötta persedlar sorteras efter materialtyp och ges det värdiga slut de förtjänar. Kan det återbrukas görs det, kan det förmultnas väntar komposten, bara i undantagsfall får det förbrännas men, även då, tar vi vara på slagg och värme.

Sophanteringen i Rocca di Papa, där jag bor, är mindre väl utvecklad. Här åker allt ned i samma säck som så småningom möter flammorna i föga miljövänliga förbränningsanläggningar eller, ännu värre, hamnar som landfyllnadsmassa i någon avlägsen förort. Jag transporterar dagligen mer än hundra liter, standardformatet på en normal svart sopsäck, fyllda med mestadels tomma plastförpackningar och flaskor till de fåtaliga oftast överfulla sopcontainerna. Det är bekvämt på ett sätt, sopor blir sopor och ligger på tippen. Det dåliga samvetet över det sociala brottet lägger sig efter någon tid, det finns trots allt ingen alternativ metod.

De sociala brotten är annorlunda i Italien. Här kommer familjen främst. Skandinaviska kvinnor som inte tar med sin italienska svärmor till marknaden ses som annorlunda. Ve den som inte äter söndagslunch med ”La Mamma”. Gamla, sjuka och svaga anhöriga ska behandlas med respekt. De får ligga till last. Räcker sedan inte familjen till sträcker gärna kyrkan ut sin hand. Därför konfirmeras alla barn, man vet ju inte om de, som stackars Eluana, kan komma att behöva systrarnas hjälp.

Genom familjen tar de på sätt om sina svaga. Sjukhusen blir just sjukhus för tillfällig lindring och behandling där få människor vill tillbringa någon längre tid. Att åldras hemma är det naturliga. De hem som trots allt behövs för de gamla och svaga som måste ha vård drivs oftare av frivilliga än av en stor stat.

Hemma i Sverige beskriver Mary en annan verklighet av en institutionaliserad vård utan omtanke där personalen knappt talar svenska. En värld där mat och omvårdnad avpersonaliserats så långt att man inte ens bryr sig om hur våra gamla klär och uppför sig vid de gemensamma måltiderna. Tyvärr förstår jag att historien inte är unik.

Så har vår vård utvecklats till en återvinningsstation för det humana avfallet. Det har blivit som en smutsig samling containrar där vi lägger den gamles kläder för sig, den gamles själ för sig och den gamles kropp för sig utan att försöka ge den stimulans som han trots allt behöver.

Min pappa är inte där, iallafall inte ännu. Det går fortfarande framåt och han repar sig dag för dag. Han kan fortfarande bli bra igen. Vår rädsla för en behandling som mänskligt skrot är fortfarande obetingad. Låt oss hoppas att den förblir det.

—————————–

Läs även andra bloggares åsikter om , , och

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s