När det nästan är för sent

Varför? Varför lär vi inte känna de verkligt nära förrän det nästan är för sent? Min pappa fick en hjärnblödning för någon vecka sedan. Efter det har jag lärt känna honom på ett sätt jag inte gjort tidigare.

En sjukdom hos en av de som står dig nära, som din pappa, drabbar inte bara honom, den drabbar dig med. Du lever med den, du pratar om den, du skriver om den. Du får plötsligt kontakt med andra människor i andra sammanhang än de du är van vid som känner din pappa i andra sammanhang och de lär dig saker du inte vet.

Jag anade att min pappa hade stora kulturella intressen men jag visste inte att han föredrar lyrik framför prosa. Jag noterade att jag inte fick ha mina Fantomen och Agent X9 ifred under tonåren men jag trodde inte att han verkligen föredrar seriemagasin framför skönlitteratur. Jag minns att vi såg Monty Python tillsammans och skrattade men att burlesk komedi som The Full Monty och The Blues Brothers verkligen är hans favoritunderhållning förstod jag endast för något år sedan. Allt det här har jag fått reda på genom de många omtänksamma hälsningarna jag fått och alla de fina historierna som berättats för mig under de senaste veckorna.

Hustruns pappa blev också sjuk och gick tyvärr bort för en tid sedan. Efter honom fanns bland annat ett antal fotoalbum som jag, som julklapp till hustrun och svärmodern, skannade och la upp på digitala fotoramar. Några hundratal bilder ifrån ett sent fyrtiotal berättar en ny historia om svärfar. En glad, ung man blickar med stolthet ut ifrån de svartvita originalen med stor värme och medkänsla. Här finns sport och spex, glädje och fest. Bilderna berättar historier som varken hustrun eller jag känner till.

Hur kommer det sig att vi inte känner våra föräldrar på riktigt förrän det är eller nästan är försent? Varför delar vi inte med oss av våra minnen, våra vänner, vår kultur och våra värderingar mycket tidigare?

Själv, ska jag bli bättre. Den ena dottern och jag har redan beställt biljetter till Oasis som vi ska se tillsammans. Den andra dottern och jag har en hemlig filmklubb, PPP, där mer eller mindre obskyra fantasyrullar visas vid oregelbundna tillfällen.

Annonser

One response to “När det nästan är för sent

  1. Pingback: Det hör till spelet « 4 trappor över gården

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s