Inget förändras, eller…

Vi passerar alla så småningom livets milstolpar, de som mäts i antalet varv vår planet gjort runt solen sedan vi såg dagens ljus för första gången. I ögonblicket brukar de inte kännas, inget har hänt. Din mamma ringer dig fortfarande oroligt flera gånger om dagen när du fyller arton. Du undrar fortfarande varför det är så mycket månad kvar när pengarna tar slut när du fyller tjugofem. Du muttrar fortfarande om livets förgänglighet när du kämpar dig igenom dryga åtta arbetstimmar om dagen för att underhålla Volvon, villan och vovven när du fyller femtio. Inget verkar förändras.

Några år senare inser du dock att, visst, mamma slutade ringa, pengarna började räcka och, förhoppningsvis för min egen del, förvärvsarbetet har ett slut. Förändringrarna kommer i små steg, sällan på en gång.

Under ett femtioårsfirande fick jag frågan: Skulle du hellre vara trettio?
Självklart! svarade jag.
Varför då? kom frågan tillbaka.
Varför, undrar jag, varför. Jag saknar inte den relativa känslan av fattigdom den tjugonde varje månad. Jag saknar inte den ständiga motvinden på jobbet. Jag saknar inte stressen mellan jobb, skola och dagis. Vad är det jag saknar?

Jag svarar: Jag saknar känslan av att ha fler år kvar att leva än de antal år jag redan levt.

En pappa, en dotter och en tripp till the Wonderwall

Upplevelser lär ha varit förra årets julklapp. Klapparna kom i kuvert fyllda med biljetter till nära scener eller avlägsna destinationer. Själv fick jag det förra och fick lägga ut för det senare. Dotern ordnade biljetterna till scenen, jag själv den till destinationen: Marseille, Provence, Frankrike. Det blev en resa på blott lite mer än tjugofyra timmar, en resa som jag kommer att minnas med värme. Tillsammans upplevde vi milda vinterdagar på gatuserveringarna. Vi upptäckte att transporter och tunnelbana funkar även i Marseille men bara till klockan elva. Vi hann prata om annat än det vanliga tjatet, om livet och framtiden.

Vi fick också uppleva bröderna Gallagher och deras Oasis, som ju ska vara på väg nedåt. Det är svårt att tro efter konserten och jag undrar stillsamt hur bra de verkligen var när de var som bäst om detta ska anses dåligt. Det jag såg var helt klart bland de bättre tekniskt genomförda jag sett. Arrangemang och organisation sköttes med professionalism. Belysning och ljud var maffigt och överväldigande. Trummorna och basgitarren träffade takten i bröstkorgen ständigt med precision. De numera klassiska hitsen framfördes med sedvanlig och förväntad attityd i ett förträffligt tempo. Vad kan man mer förvänta sig, de är trots allt bara ett rockband, ett av nittiotalets största. Det fick vi se i arbete, ett arbete på the Wonderwall som både underhöll och imponerade.

Nu är det dock första gången på många år jag såg ett band i den här klassen, det kan kanske bli ännu bättre med dagens mått. Arenarock har säkert blivit helprofessionell under de tjugo jag inte följt den. Antalet scenarbetare med uppdrag att hålla instrumenten stämda tydde på det. På så sätt lockade det här till mer. Upplevelser får bli nästa års julklapp också.

Låt Eluana vila i frid!

Så hände det förutsedda, Eluana Englaros pappa blev polisanmäld för den passiva dödshjälpen som till sist hjälpte den numera inte så unga kvinnan över gränsen. Polisanmäld för mord. Svenska Dagbladet rapporterar sakligt, så vitt jag förstår baserat på motsvarande rapportering i de stora italienska tidningarna.

Tillsammans med Beppino, Eluanas pappa, står även läkarna och sjuksköterskorna på det frivilligt drivna sjukhemmet i Udine som övervakade Eluanas sista dagar till svars. En av sköterskorna uttalar sig:
Jag gjorde min plikt som sjuksköterska, Eluana kunde inte ens svälja själv. Lungorna blev fulla av saliv.
Hon fortsätter sedan att påpeka att alla de påståenden om att Eluna log och kommuncerade helt enkelt inte var sanna. Premiärminister Silvio Berlusconi får sig också en känga för hans uttalande att Eluana fortfarande kunde bli gravid.
Vad jag förstår har fransmännen gett honom första priset i vulgaritet.

Under Eluanas sista dagar i februari fick vi aldrig se några aktuella bilder av henne. Vi fick bara se de gamla bilderna ifrån ett sent åttital av en ung glad kvinna, inte olik den tidens ikoner inom mode och pop. Inte en enda bild av henne som hon såg ut i sjukhussängen fick vi se, inte ett enda direktintryck förmedlades av italienska, till stor del Berlusconistyrda, medier. Även om detta börjar nu skandalerna formas, en historia som vilken vi bara sett inledningen på. Då, och nu, kan vi fortfarande bara lita på andra- och tredjehandsuppgifter.

På så sätt är det kanske, som Eluanas pappa också säger, bra att fallet tas till domstol för att verkligen klargöra vår rättighet att bestämma över våra liv, men, varför ska det verkligen behövas? Varför kan inte Eluana få vila i frid i ett land som uttalar Requiescat In Pace, må hon få vila i frid, på varje kyrkogårdsingång, på varje gravsten? Varför kan inte Eluanas nära få sörja färdigt och gå vidare med sina liv?

Svaret kommer när man undersöker de som anmält Beppino närmare. Il Comitato Verità e Vita har som uttalat mål att Vid varje, lägligt eller olägligt, tillfälle bekräfta hela sanningen om människan, dess värdighet och dess okränkbrahet. Organsationen arbetar aktivt för att förändra den italienska lagstiftningen angående aborter och provrörsbefruktningar till en än mer restriktiv tillämpning. De polisanmäler olovligt användande av dagen-efter piller som inte går att få utan läkarintyg på apoteken. De driver ett telefonummer där man kan anmäla mistänkta graviditeter, så att de kan rycka ut till fostrets försvar. De kallar sig pro-life men är aktiva motståndare till artificiell befruktning. De talar om livet som heligt och okränkbart men använder inte ordet amore, kärlek, en enda gång på sin website. De säger sig vara religiöst och politiskt obundna men agendan är tydlig. Konservativt, ortodoxt och katolskt vill de sätta sig till domare över hur vi alla ska göra de verkligt svåra valen i livet, valen mellan liv och död, valen mellan en individ och en annan.

Jag har svårt för dessa självutnämnda domare, dessa människor som anser sig ha en högre rätt än vi andra att göra moraliska val, dessa människor som vill oss andra så innerligt väl, så väl att de måste göra sig till politiska megafoner och åklagare mot en stackars pappa som bara ville avsluta sin dotters lidande.

Vad gör Hollywood om de förlorar?

En värld följer förhandlingar i Stockholms Tingsrätt. I mina gamla hemtrakter på Kungsholmen samlas media, jurister och ingenjörer för årtusendets hittills mest intressanta batalj. Får man hjälpa människor att dela information? På den ena sidan finns våra småsyskon, yngre kusiner och barn. De som tagit vårt budskap om friheten att uttala sig, att samarbeta, att sprida kunskap och lärdom på allvar. De har trott på det, de har tagit det till sig, de har haft möjligheten att omvandla kunskapen i praktik och de har haft modet att genomföra det i praktisk handling. På den andra sidan finns en industri med enorma ekonomiska resurser som, trots att dess framgång en gång byggde på samma rebelliska natur, nu bara vill värna om sitt, värna om rätten att få en hundring eller två av oss varje gång vi känner lust att lyssna på musik eller se en film.

Utfallet är ännu inte givet. Lagstiftningen och dess tolkning följer inte naturligt med i vår tids snabba tempo. Pojkarna kan bli fällda på någon paragraf ifrån någon lag från ett annat sekel, en lag som i ett sådant fall behöver ses över snarast. Vårt land kan inte samtidigt lära våra barn att samarbeta och dela med sig och sedan straffa dem som gör just detta möjligt.

Det andra utfallet är mer intressant. Vad gör Hollywood om de förlorar? Vad gör de om den svenska staten, om än i lägsta instans, erkänner vår rätt att dela kunskap och kultur? Försöker de ändå genom högre instanser vinna en kamp som redan är förlorad? Kommer de att fortsätta sin kamp emot det vi lärt oss ifrån barnsben, att vi ska dela med oss?

————————-

Läs även andra bloggares åsikter om The Piratebay, upphovsrätt och Hollywood

Att släppa taget eller att fly

Mina tankar om Eluana ledde till många kommentarer, många med meningen: Man måste lära dig att släppa taget. Man måste finna andra sätt att ge omsorg, visa tillit och att minnas än att hålla kvar i ett liv som ändå inte kommer att finnas kvar inom en kort stund. Jag kan bara hålla med. Det är föga meningsfullt att kämpa mot dödsdömda öden. Vi är trots allt bara människor, biologiska varelser, som har vår stund på jorden då vi på vårt bästa sätt kan göra vad vi kan. En kunskap jag tagit till mig och som jag tillämpat under en större del av mitt liv. Dramer och kval har jag lagt bakom mig med ursäkten att jag lärt mig något och att jag nästa gång kommer att veta bättre, att anstränga mig på ett annat sätt för att påverka utgången så gott jag kan.

Samtidigt gror ett dåligt samvete. Har jag verkligen tagit vara på min stund? Har jag inte ibland använt denna kunskap att släppa taget lite för enkelt? Att helt enkelt fly ifrån en jobbig situation där jag kunde ha hjälpt till? Skulle världen både i smått och i stort varit en bättre plats om jag inte släppt taget så enkelt?

Jag kommer aldrig att få veta svaret på den frågan. Jag får bara inse att jag nästa gång får anstränga mer så att jag kan påverka utgången så gott det går.

——————–

Läs även andra bloggares åsikter om eluana englaro och att släppa taget

Nulla osta – Inga hinder

Italiensk press rapporterar idag att Eluanas obduktion visade att hon dog av en hjärtattack som berodde på uttorkning efter det att dropp och sondmatning avslutats. Hon törstade helt enkelt ihjäl. Detta frikände båda läkarna och Eluanas familj då det visar att behandlingen i Udine följde domen i Milanos hovrätt som gav Eluanas pappa, Beppino, rätt att avsluta behandlingen. Sålunda utfärdades en Nulla Osta för begravningen som kommer ske imorgon eller på lördag. Eluana får gå till sin sista vila. Hennes familj och nära får sörja färdigt och gå vidare med sina liv.

Staten och kyrkan fortsätter under tiden med käbblet som vanligt. Högre domare och advokater reagerar, som jag, på justitieministerns uttalanden om att Eluana var dömd till döden och påpekar att det inte går att kalla behandlingen för aktiv dödshjälp eller mord, att en dom i sig aldrig har dödat någon och att vi bör avhålla oss ifrån barbarisk juridik.

Påven talar samtidigt om livet som ett underverk som kräver ansvar, tålamod och omvårdnad ifrån oss alla och var och en och att det är speciellt nödvändigt att ta hand om och närvara hos de sjuka. Vackra ord, som ord ifrån någon med vana och lång erfarenhet bör vara, men hur ärliga är dem?

Vatikanstatens hälsominister var betydligt hårdare i tonen i samma fråga. Man kan undra varför Vatikanstaten har en hälsominister. Landet har i sig inga medborgare och behöver därmed ingen offentlig hälsovård. Följdriktigt utnyttjar de också Italiens sjukvårdssystem när det behövs för de drygt 800 som ändå bor där: Påven, ett fåtal kardinaler, Schweizargardet och någon till. Svaret på frågan är att Vatikanstatens hälsominister inte har som jobb att se till att statens medborgarna lever sunt och är friska. Hans jobb är istället att se till att alla katoliker lever sunt och är friska, eller snarare lever på ett sådant sätt så att kyrkan ser det som att de lever sunt och är friska. Ett otäckt arbete som propagandaminister med uppdrag att lära oss alla hur vi bör leva våra liv.

Eluanas minne lever fortfarande även om hennes eget i praktiken slocknade redan för sjutton år sedan. Låt oss hoppas att detta minne leder till förnuft och respekt i de samtal och slutsatser som till sist kommer att komma. Låt oss hoppas att stat och kyrka inser att de gör bäst i att lämna våra svåra privata beslut om liv och död till oss själva.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Vatikanstaten och hälsoministern

Justitieministern, vad håller du på med?

Justitieministern har i Italien i stort sett samma roll som i Sverige. Han är chef för justitiedepartementet som har som primär uppgift att underhålla de rättsvårdande myndigheterna: domstolarna och fängelserna. Jobbet går framför allt ut på att se till att domstolar dömer enligt gällande lagar och att de dömda behandlas som de ska både ur samhällets och den dömdes aspekt.

I Italien har han dessutom en överseende roll i lagstiftningsprocesses. Han skriver under alla lagförslag när det antagits av senaten som en garant för att den formella processen haft en riktig gång. Så vitt jag förstår sköts dessa uppdrag mer eller mindre korrekt, som man kan anta i en västerländsk demokrati.

Problemen börjar när denna i stort sett opolitiska roll tar sig ton i det politiska samtalet, när lagboken plötsligt byts ut mot partiboken. Än värre blir det när detta framförs utanför de formella samtalen. Igår kväll, efter Eluanas dödsbud, utbryter ett mindre kaos i den italienska senaten. Oförskämdheter och fnitter följer den påbjudna tysta minuten. Senare på kvällen besöker Justitieminister Angelino Alfano en italiensk talkshow och utbrister: Eluana var dömd till döden. Hon dog inte av trafikolyckan, hon dog inte av en medicinsk procedur, hon dömdes till döden.

Samtidigt i väntan på obduktionsresultaten förbereds förundersökningar mot Eluanas pappa. En juridisk process kan starta mot en far som ville låta sin dotter möta det naturliga slutet givet hennes tillstånd. En process där Justitieministern i direktsändning precis uttalat den förväntade domen. En process som senaten idag har föregått genom att anta en lag som kommer att förbjuda läkare att undanhålla sondmatning och dropp.

Det är riktigt att Eluana inte dog den där januarinatten för sjutton år sedan. Hon överlevde men med livshotande permanenta skador. I praktiken dog Eluana när hon förlorade större delen av sin hjärnfunktion ett år senare. Det var då hon dömdes till ett evigt liv i ett vegatativt tillstånd, ett tillstånd av beroende av mat och dryck genom slangar, ett tillstånd utan hopp för förbättring, ett tillstånd i vilket Eluanas pappa inte ville se sin dotter. Att avsluta detta artificiella tillstånd kan bara ses som barmhärtigt såväl mot Eluana som mot hennes nära.

Varför ska just en Justitieminister lägga sig i detta? En minister som har som främsta uppgift att se till att skyldiga döms och oskyldiga frikänns efter de lagar som gäller vid tillfället. Vart är samhället på väg om en Justitieminister föregår undersökningar och domar? Vart är vi på väg om vi inte noga överväger konsekvenser av lagar och förordningar innan de antas utan istället baserar oss på våra upprörda känslor i ett uppmärksammat fall?

————————–

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Eluana Englaro, lagstiftning och justitieminister

För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa?

Jag fick frågan som inte gäller längre. Eluana dog ikväll efter fyra dagar utan sondmatning. Hon kan komma att obduceras och här i Italien kommer vi i vilket fall som helst få höra hennes historia länge än. Vi kommer att få höra alla detaljer om hur hon blev sjuk, hur hon gick bort. Vi kommer att matas med teorier och konspirationer, så fungerar det här landet.

Trots det, eller snarare tack vare det, är frågan fortfarande viktig. För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa? För min del är svaret uppenbart. Man gör det främst för sin egen skull. Man gör det för att på något sätt besegra döden, detta oundvikliga slut vi alla går till mötes. På så sätt kan jag förstå anhöriga som vill behålla sina nära så länge som möjligt. Jag kan förstå de behandlande doktorerna och sköterskorna som vill hålla hopp vid liv. Jag reagerar likadant själv, inte ens älskade dödsjuka katter ska behöva hjälpas över gränsen.

Jag kan förstå och sympatisera med detta val, att hålla någon artificiellt vid liv, i sådana fall. När anhöriga och de som behandlar gör det för sin egen skull, för sin kärlek för den sjukas skull. Det jag däremot inte kan förstå är varför de högsta representanterna för en stat eller för en kyrka som i den stackars Eluanas fall ska göra detta val och tvinga det på de som älskar den sjuka. För vems skull ville Italiens premiärminister hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? För vems skull ville Påven hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? Svaret är tyvärr återigen uppenbart. De gjorde det för sin egen skull, för sin egen makts skull.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Silvio Berlusconi, Benedetto XVI och Italien

Tankar om David och Eluana – två olika slutsatser

Jag har skrivit om min pappa Davids hjärnblödning och om hans väg tillbaka. Jag skrev också nyss om den uppmärksammade Eluana och hennes pappa Beppinos kamp för en avslutad behandling. Jag inser att jag drar olika slutsatser i de två fallen. Jag skulle motsätta mig försök att avsluta Davids behandling. Jag skulle vara emot att han sågs som mänskligt skrot, även om situationen vore mycket sämre än den är. Dock ger jag Beppino rätt i sina försök att avsluta Eluanas liv.

Hur kan jag komma att tycka så olika i de två fallen? Är inte livet alltid okränkbart som en katolsk mamma uttrycker det? Tydligen är jag inte ensam om att ifrågasätta, poster på temat tas bort då debatten blir för hård. Jag håller med om att livet ska värnas, att vi ska söka ljuset, inte mörkret. Jag har dock svårt för det högtravande tilltalet. Jag har svårt för påbud ifrån en högre makt. Jag har svårt att se bön som en behandlingsmetod som tas till när inget annat hjälper och därmed ofta bara leder till ytterligare besvikelser.

Vore Eluana min dotter skulle jag inte stänga av sondmatningen, vore det min dotter skulle vården få fortsätta så länge det är möjligt. Precis så vill jag också att min pappa ska vårdas. Han ska få den bästa möjliga vård så länge det är möjligt, så länge den ger resultat, så länge den håller honom vid liv. Det är mitt val, mina preferenser som tillfredsställer mig inte nödvändigtvis Eluana eller David.

Mina preferenser i Davids fall är sålunda personliga. Därmed ger de mig inte rätt att döma andra eller att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Jag har inte mer rätt än Beppino och det har inte någon annan, påve eller premiärminister, heller.

——————–

Läs även andra bloggares åsikter om vård och personliga preferenser

Återvinningsstationen för humant avfalll

Sverige är världsbäst på att återvinna sopor. Att inte källsortera är ett socialt brott i klass med rattfylla eller att uppträda naken på stadens gator och torg. Uttjänta prylar och nötta persedlar sorteras efter materialtyp och ges det värdiga slut de förtjänar. Kan det återbrukas görs det, kan det förmultnas väntar komposten, bara i undantagsfall får det förbrännas men, även då, tar vi vara på slagg och värme.

Sophanteringen i Rocca di Papa, där jag bor, är mindre väl utvecklad. Här åker allt ned i samma säck som så småningom möter flammorna i föga miljövänliga förbränningsanläggningar eller, ännu värre, hamnar som landfyllnadsmassa i någon avlägsen förort. Jag transporterar dagligen mer än hundra liter, standardformatet på en normal svart sopsäck, fyllda med mestadels tomma plastförpackningar och flaskor till de fåtaliga oftast överfulla sopcontainerna. Det är bekvämt på ett sätt, sopor blir sopor och ligger på tippen. Det dåliga samvetet över det sociala brottet lägger sig efter någon tid, det finns trots allt ingen alternativ metod.

De sociala brotten är annorlunda i Italien. Här kommer familjen främst. Skandinaviska kvinnor som inte tar med sin italienska svärmor till marknaden ses som annorlunda. Ve den som inte äter söndagslunch med ”La Mamma”. Gamla, sjuka och svaga anhöriga ska behandlas med respekt. De får ligga till last. Räcker sedan inte familjen till sträcker gärna kyrkan ut sin hand. Därför konfirmeras alla barn, man vet ju inte om de, som stackars Eluana, kan komma att behöva systrarnas hjälp.

Genom familjen tar de på sätt om sina svaga. Sjukhusen blir just sjukhus för tillfällig lindring och behandling där få människor vill tillbringa någon längre tid. Att åldras hemma är det naturliga. De hem som trots allt behövs för de gamla och svaga som måste ha vård drivs oftare av frivilliga än av en stor stat.

Hemma i Sverige beskriver Mary en annan verklighet av en institutionaliserad vård utan omtanke där personalen knappt talar svenska. En värld där mat och omvårdnad avpersonaliserats så långt att man inte ens bryr sig om hur våra gamla klär och uppför sig vid de gemensamma måltiderna. Tyvärr förstår jag att historien inte är unik.

Så har vår vård utvecklats till en återvinningsstation för det humana avfallet. Det har blivit som en smutsig samling containrar där vi lägger den gamles kläder för sig, den gamles själ för sig och den gamles kropp för sig utan att försöka ge den stimulans som han trots allt behöver.

Min pappa är inte där, iallafall inte ännu. Det går fortfarande framåt och han repar sig dag för dag. Han kan fortfarande bli bra igen. Vår rädsla för en behandling som mänskligt skrot är fortfarande obetingad. Låt oss hoppas att den förblir det.

—————————–

Läs även andra bloggares åsikter om åldringsvård, sophantering, Sverige och Italien.