Roberto Saviano har skrivit en viktig bok, Gomorra, om den Napoletanska maffian, Camorran. En bok som beskriver en stad och en landsdel i sönderfall, som beskriver hur informella organisationer har tagit över en hel ekonomi med hjälp av våld och med olaglig handel med förbjudna produkter. Boken är viktig, den hjälper oss att förstå. Förhoppningsvis hjälper den också till att få förändringar till stånd.

Trots det, är det svårläst och bitvis långtråkigt. Saviano ägnar ibland hela sidor åt att bara rabbla namn på de olika bossarna, på deras mordoffer och på de orter där brotten förövats. Namn som inte säger mer än att de är många, de mer eller mindre skyldiga, de mer eller mindre oskyldiga offren och de mer eller mindre korrumperade kommunerna. Som ett polisprotokoll skulle det fungera, som litteratur går det sämre.

Därför räcker det nästan att läsa ett fåtal kapitel. De första, där vi introduceras till miljön och får möta skräddarna och textilarbetarna i piratskrädderierna som är så skickliga att deras verk bärs av Angelina Jolie på den röda mattan i Hollyowood. Det sista, där den morbida sophanteringen beskrivs med alla sin osmakliga detaljer. Båda väcker förvåning och förundran över hur integrerad verksamheten är i det italienska samhället. Kläderna jag köper, även i helt vanliga affärer, kommer ifrån dessa skrädderier. Tomaterna jag äter har bokstavligen odlats på berg av sopor.

Hur ska landet komma åt detta? Hur ska Italien kunna lösa problem som akut miljöförstöring och europarekord i mordstatistik? Även här ger boken och det sätt den mottagits ledtrådar. Camorran ger själv ut piratutgåvor av boken där känsliga delar har strukits. Delar som beskriver business, som handel med olovliga produkter som kokain och piratkopierade produkter, har tagits bort. Delarna om morden och maffiakrigen har lämnats kvar. Ekonomin är sålunda känslig. De enorma intäkterna ifrån framför allt kokainhandeln försörjer hela klaner och håller hela städer och landsändar fångna. Vad skulle då inte en enkel åtgärd som att  legalisera drogen och styra inkomsterna till andra mindre ljusskygga organisationer kunna innebära?  Eller är det redan försent? Förlorade vi redan både kriget mot maffian och det mot drogerna när vi lät bossarna ta hand om droghandeln?

Vår favoritutflykt går norrut till Torreniere, till Montalcino, till Toscana. Där träffar vi Mario som visar oss vingården och låter oss smaka på Brunello di Montalcino, ost, olivolja och skinka.

Utsikten över de Toskanska kullarna är hänförande redan i bilen på väg dit. Bara dessa vyer är nästan värt hela besväret. Smaklökarna får dock vänta för att till sist också få sitt.

Vi får först göra den obligatoriska turen bland ekfat och jordprover så att vi förstår hur ett bra vin blir till. Vår guide berättar och förklarar med stor entusiasm.

Vi noterar speciellt hur mager jorden är för den bästa kvaliteten. Hur vatten bokstavligen blir till vin. Vi leds sedan förbi den privata samlingen där alla årgångarna efter andra världskriget trängs.

Till sist får vi prova, mycket smakligt.

Med vår skörd kan vi sedan ta farväl från denna oas.

Vi kommer snart tillbaka.

Jag gillar inte Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister, mediamogul och fotbollsdirektör. Jag gillar inte honom. Jag tycker att han kan vara vulgär, ogenomtänkt i sina uttalanden, plump och bete sig som om världen är hans, bara hans. Jag gillade honom speciellt inte under Eluanas sista dagar då han tog på sig att bestämma vad som var bäst för en familj, en far, en dotter utan att prata med dem.

Sålunda tar det emot att ge honom beröm, men beröm ska han ha. Under de senaste dramatiska dagarna i Abruzzo har han visat empati och stöd till både drabbade och räddningspersonal. Han har undvikit polemik. Under statsbegravningen idag deltog han genom att gå runt på den gigantiska exercisplatsen. Han kramade änkor, hälsade på de lokala poliserna och stöttade de svaga. Uppskattningen för omtanken var tydlig hos alla han träffade. Till skillnad från de höga prästerna och dignitärerna togs han emot som en vän, som någon som bryr sig.

Vi visar ofta både våra sämsta och bästa sidor när det verkligen gäller, när läget är som värst. Det gjorde Silvio Befrlusconi idag. Jag slås av beundran, om än motvilligt, mycket motvilligt, för människan bakom namnet.

Katten väcker oss, orolig som aldrig annars. Hon kommer till ro efter mycket klapp och kel. Vi kommer också till ro, klockan är trots allt bara lite mer än tre på morgonen. Strax därpå väcks vi igen.

Det börjar som en skakning på övre däck. Fönsterrutorna skallrar. Ett lågmält muller följer medan skakningarna tar i. Vi förstår: en jordbävning. Den håller på längre än den brukar, skakningarna är längre och kraftigare än vanligt. Den är större än vanligt, men när den är över somnar vi om. Huset står ju kvar.

Nästa morgon ser vi katastrofen i L’Aquila berättas på nyheterna. Redan är ett tiotal döda, hela städer och samhällen är förstörda. Människor gråter öppet över de saknade. I en by saknas en av tre.

Idag, tre dagar senare, räknas de döda i hundratal, de saknade i ytterligare hundratal, de skada i tusental och de hemlösa i tiotusental. Rapporterna ifrån tältstäderna, ”i tendopoli”, fyller nyheterna. Premiärministerns besök och inte alltid genomtänkta uttalanden skapar rubriker men, på det hela, verkar räddningsarbetet pågå. Varje dag verkar vara lite bättre än den förra. Det sedvanliga italienska kaoset uteblir.

De var först i Thailand efter annandag Jul 2004, de sköter det som de ska nu. Varför kan de inte klara det i vardagen också?

Det var bråttom. Skollunchen var för kort och cykelvägen tillbaka för lång. Träskor var på modet. Gatan i Mälarhöjden var grusig och gropig, trafikvolymen var inte så stor. En liten sten fastnar i framhjulet och er berättare gör en volt framåt, över styret, och landar på ansiktet. Tre framtänder lossnar i fallet och återfixeras sedan av duktiga tandläkare på Eastmaninstitutet. Sedan den dagen äter jag inte hela äpplen, det har inte gått.

Tänderna sitter dock kvar i många år tills en dag då en röntgen bild avslöjar resorption. Roten på en av de tre är plötsligt borta. Nya tandläkarbesök planeras och genomförs, skruvar av titan och kronor av keramik installeras. Jag blir en bionic man. Röntgenbilder avslöjar numera oorganiskt material i munnen.

De nya tänderna sitter fast, stenhårt fast. De vickar inte fram och tillbaka som de gamla gjorde. Jag känner varje tugga in till käkbenet, så integrerade har de blivit i min benstomme.

Jag hittar ett äpple i en lunchpåse, ett helt äpple, ett äpple som jag inte ätit det sättet på mer än trettio år. Det luktar gott och jag är hungrig. Jag plockar försiktigt bort etiketter och tvättar det varsamt i ljummet vatten, torkar det torrt och glänsande. Sedan sätter jag tänderna i det, genom skalet som jag gjorde en gång. Den både söta och syrliga smaken möter tungan, tuggorna sprider smaken i hela gomen. När endast en skrott är kvar kommer tanken: Jag kan äta ett äpple igen. Det har jag trots allt saknat.

Christian Engström har gjort det. Josh har gjort det. Nu gör jag det! Jag kommer ut som en Free Blogger med anledning av Beppe Grillos kampanj för ett fritt Internet.

Försvaret av ett fritt Internet måste nämligen fortgå. De är många som av olika skäl vill kontrollera nätet, som för sin egen, eller som de påstår för oss användares skull, vill göra nätet säkert, för oss själva, för våra barn. Min misstanke är dock att de mest vill göra nätet säkert för sig själva. Ingen ska få ta deras ensamrätt till att styra kommunikation och information ifrån dem.

Det här är speciellt tydligt här i Italien där lagstiftarna ständigt lägger nya förslag. De skiljer sig i natur ifrån de i Sverige som trots allt försöker se till mer eller mindre ädla syften som landets säkerhet, upphovsrättens bevarande eller polisens och domstolarnas möjligheter att binda brottslingar till brott. De italienska förslagen går istället rakt på sak, de syftar direkt på våra möjligheter att uttrycka oss fritt på bloggar och i sociala forum.

Beppe Grillo, en italiensk komiker, driver numera en mycket populär blogg som med tiden kommit att mer och mer handla om just dessa frågor. Som den komiker han är slarvar han ibland med källor och fullständiga redovisningar av alla fakta. Personligen har jag också svårt för det bullriga tonfallet och den ibland otäcka populismen, vilket gör att jag inte läser honom regelbundet, men jag uppskattar verkligen hans arbete i frågorna om kommunikationsfrihet. Det behövs verkligen i ett land där sex av sju nationella TV kanaler styrs direkt eller indirekt av premiärministern.

Sålunda redovisar hans blogg inte mindre än fyra aktuella lagförslag alla enligt italiensk tradition kallade efter sina upphovsmän: Levi, Casinelli, D’Alia och Carlucci. Alla med mer eller mindre direkta syften att kontrollera vem som kan publicera sig.

Levi var det första förslaget som också skapade det första motståndet. Det syftar till obligatorisk registrering av ”redaktionella produkter” även elektroniskt utgivna i det officiella registret för ”kommunikationsoperatörer”, det vill säga registret för de stora tidningarna. Att skriva in sig medför både kostnader och skyldigheter som att ha en ansvarig utgivare. Ursprungligen var förslaget skrivet på ett sådant sätt att även mina barn hade haft registreringsplikt för sina MySpace och Snuttissidor men det drogs tillbaka i höstas efter stora protester. Det har nu kommit en uppdatering som uttryckligen utesluter privatpersoner som använder Internet och publiceringsverktyg som bloggar ifrån registreringsplikten.

Huruvida detta är tillräckligt för att bevara ett fritt Internet strider de lärde om, till exempel kan annonsering på sidan fortfarande möjligen leda till plikt att registrera då sådana intäkter ska deklareras till skattemyndigheten i form av inkomster till ett företag vilket gör att bloggaren inte bloggar som privatperson längre. Beppe Grillo lever själv i en sådan gråzon. Hans blogg måste rimligen ses som en redaktionell produkt med tanke på uppdateringsfrekvens och inläggskvalitet, den har en redaktion och annonserna för hans egna DVD utgåvor fyller en hel högerspalt. Han kallar också följdriktigt fortfarande lagförslaget för ”Ammazzablogger”, bloggslaktaren. Våra stora svenska politiska bloggare som HAX eller Johan Norberg skulle med all sannolikhet även de bli bedömda på samma sätt om lagen skulle tillämpas i Sverige.

Efter Levi kom Casinelli med ett nytt förslag som bättre skulle definiera skyldigheterna som sedan 2001 redan finns i lagstiftningen att hos myndigheterna registrera elektroniska publikationer. Kritiken lät inte heller denna gång vänta på sig. Den nya definitionen är så luddig att inte endast ekonomisk vinning leder till registreringsskyldighet utan också personlig vinning som till exempel en bättre professionell utveckling. På så sätt blir till exempel en kunnig fotbollsfans blogg skyldig att registrera om det går att anta att den till exempel leder till ett jobb som krönikör på en sporttidning. De duktiga skribenterna på lagforumen på Svenska fans skulle bli tvungna att registrera sig med motsvarande lagstiftning i Sverige. Beppe Grillo kallar sålunda förslaget ”Fottiblogger”, bloggpåsättaren, sa jag inte att tonen kunde vara något bullrig.

Nästa lagförslag, D’Alia, riktar sig inte mot oss bloggare direkt utan mot de tjänster vi använder. I korthet innebär det att inrikesministern får tillstånd att blockera, även internationella, siter där olagliga uttryck publiceras, som hot mot person eller uppviglan till brott om siten inte tar bort innehållet efter en uppmaning. Ingen domstolsförhandling skulle komma att krävas. Skulle jag, till exempel, uppmana någon genom denna bloggpost att skjuta senator D’Alia på grund av detta förslag skulle inrikesministern alltså kunna blockera åtkomst till WordPress, hela siten, i Italien. Senatorn nämner själv siter som Youtube och Facebook som möjliga mål för lagstiftningen i en intervju om de inte självmant tar bort stötande material som till exempel stöd till italienska maffiabossar eller terrorister. På sitt vanliga subtila sätt kallar Beppe Grillo förslaget för ”Il Merda Wall”, skitmuren, efter The Great Firewall of China.

Gabriella Carlucci, till sist, är mest känd som en av tre systrar som livnärt sig som programledare, hallåor och allmänna skönheter i de italienska TV kanalerna. Hon sitter numera i parlamentet och har lyckats framföra ett lagförslag som i korthet skulle förbjuda anonym publicering på Internet. Att hon själv utnyttjar media kan nog påverka hennes omdöme i detta fall. Hon är helt beroende av sin berömmelse för att lyckas och behöver därför kontrollera vad som sägs om henne. Som vanligt, frestas man också säga, motiverar hon lagförslaget med att det ska stoppa utbredningen av pedofilt material på nätet. Som också Beppe Grillo undrar: Varför drar de fram de som vet minst när man ska diskutera Internetlagstiftning.

Tillsammans med faktumet att Italien var bäst i klassen på att införa IPRED och Datalagringsdirektivet blir bilden dyster. På vilket sätt ska alla dessa inskränkande förslag hjälpa det här landet ur sin kris? Varför ska människornas rätt att utbyta tankar och informera sig begränsas? Tydligen minskar Internet användandet i Italien, det om något borde vara ett varningstecken på att den inslagna vägen är fel.

Till sist, snälla skjut inte senator D’Alia, väpnat våld är ingen lösning.

Uppdatering: Trasig länk, bild och stavning.

Josh rapporterar om sin bloggtrötthet, om sin känlsa att orden inte flödar ut över tangentbordet längre och om hur hans blogg blivit politisk vilket aldrig var meningen. Jag kan förstå honom.

Jag har inte hållit på lika länge och är inte säker på att jag kommer att fortsätta lika länge som han gjort. Det är inte alltid jag hittar saker att skriva om. Vad i mitt lilla liv skulle vara intressant för andra att få del av?

Sedan märker också jag hur bloggen byter skepnad. Det var aldrig meningen att frågan om liv och död, frågan om rätten till våra egna beslut i de svåraste frågorna skulle bli det huvudsakliga temat. Min pappas sjukdom och de tragiska historierna om Eluana och Linnea har fångat mitt intresse och skapat tankar som blivit ord på bloggen. Ord som får mig att inse att jag har åsikter som jag inte var fullt medveten om. Som att jag är ”pro-choice” och vill ge varje människa rätten att bestämma över sina egna liv så långt det går. Som att jag inte gillar när överhögheter som kyrka och stat vill lägga sig i.

Bloggledan går på så sätt ofta över. Statens och kyrkans iver att lägga sig i tycks ju aldrig sina.

Historien upprepar sig. En ung, den här gången mycket ung, människa råkar illa ut och hamnar i ett permanent livshotande tillstånd som det så småningom visar sig är oåterkalligt. Anhöriga och vårdpersonal kommer då överens om att avsluta en behandling som ändå inte kommer att leda någonstans, men det, förvisso, tragiska slutet utgör inte slutet på historien. Staten, i form av sina myndigheter med sina våldsmonopol, höjer rösten och anklagar för mord eller dråp, anklagar vårdpersonal eller anhöriga för att medvetet och med uppsåt avsluta ett liv.

Nyss fick vi följa Eluanas öde i Italien, nu handlar historien om Linnea på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Båda unga människor med liknande öden. En råkar illa ut i en trafikolycka, en annan råkar födas för tidigt. En hamnar i ett vegetativt tillstånd, en annan blir felaktigt behandlad. Bådas tillstånd kräver modern läkekonst för att de överhuvudtaget ska leva. Ingen av dem har en möjlighet till ett normalt liv, ett sådant liv som du och jag lever. Slutet blir på sätt logiskt. I en annan tid hade de inte hållit ut så länge.

Varför reagerar då våra stater så kraftigt? Varför stormar polisen ett barnsjukhus för att gripa en läkare för en påstådd handling som skedde för fem månader sedan? Varför blandar en minister sig i en familjs privata angelägenheter på bästa sändningstid? Varför vill man skapa nya lagar eller riktlinjer för dessa fall när slutet ändå är givet? Varför? Varför vill våra stater hålla liv i dödsjuka människor?

Vi lever i sekulära stater. Både Italien och Sverige har skrivit in religionsfrihet i grundlagarna och är inte baserade på en Guds vilja. Trots det vill de bestämma över liv och död. De vill till varje pris hålla oss vid liv så länge som möjligt. Varför? Är det kanske för att de, olikt våra kyrkor, inte lovar ett liv efter detta? Är det kanske för att de vill att vi ändå ska tro på statens allsmäktiga vilja? Ser de sig rent av som våra nya kyrkor i en sekulariserad värld med rätten att bestämma över våra liv?

Fredsdemonstrationen i Malmö, eller den i Paraguay?

Vad är viktigast på en födelsedag? Vad är det som födelsedagsbranet kommer att komma ihåg? De flesta av oss som hunnnit sluta dregla över paket ifrån leksaksaffären svarar nog: Omtanken, att bli ihågkommen.

Sålunda köper jag öl på Systemet som jag lägger i kylen för att sedan ta med till pappa när han fyller år där på korttidsboendet i Midsommarkransen. Öl som vi kan dela när jag sitter vid sängkanten, som vi kan dela när jag får hör hur han mår, hur det går. Så delar vi en stund och våra tankar tillsammans med en kall öl.

Han mår bra och återhämtar sig ständigt. Färdigheterna kommer tillbaka en efter en efter hjärnblödningen. På det hela taget är han piggare än vad jag själv är. Det känns bra, det känns bra att vi fick dela en kall öl igen.