Surdeg, bild hittad hos http://www.brodpassion.se/2011/07/hemma-bast.html

Surdegar har dåligt rykte, på det hela taget oförtjänt. Syster Ylva brukar servera utmärkt bröd bakat på surdeg. Sofo Breadshop säljer limpor som går åt på sekunder. Men ändå, surdegar har dåligt rykte, de anses ligga kvar och pyra alldeles för länge.

Jag läser om den nya Europakten och om hur italienska parlamentariker lämnar över surdegarna till teknokraten Monti. Hur de gärna ställer sig vid sidan medan det värsta röjningsarbetet pågår. Det går att förstå dem. Surdegarna är många, några exempel:

• Under den senaste finansrazzian i Milano fann man att en av tre butiksägare inte lämnade ut kvitton på de transaktioner som gjorts. De kvitton som gavs  var dessutom ofta bara blanka papper. Ett lätt överslag gör då att man inser att ungefär en tredjedel av ekonomin även i en stad som Milano är informell.
• Bagerier har i allmänhet inte fått baka bröd på söndagar, det har krävts speciella tillstånd. Detta leder till helt absurda köer och trafikstockningar vid de få som ändå har öppet och kan sälja färskt bröd inför den heliga söndagslunchen.
• Varje parlamentsledamot, varje vald representant på de fyra administrativa nivåerna har anställda medhjälpare. I folkmun kallas de ”portaborse”, det är de som bär representantens portfölj. Begränsningarna har varit få och hela familjer har kunnat leva ganska väl under beskydd av en enstaka folkvald representant.

Costa Concordia, bild hittad hos http://sketchup.google.com/3dwarehouse/details?mid=57e14f9b30152cb51f2b60986ab4327c

Medan man diskuterar hur Costa Concordia ska bärgas, under tiden man tömmer bränsletankar och tar hand om de sista offren börjar frågan om ansvaret för Costa Concordias haveri bubbla upp. Kan man verkligen skylla allt på kapten? Vem hade gett honom jobbet? Varför hävdar han med envishet att han hade fått instruktioner att ta denna spektakulära rutt?

Sålunda har utredningen nu också börjat titta på rederiets Costa roll. Speciellt intresserar man sig för varför säkerhetsrutiner inte hade organiserats i förväg, tränats och sedan utförts som de borde. ”Inget kan uteslutas” som förundersökningens ledare Francesco Verusio säger.

Som den katastrof junkie jag är, nickar jag nöjt. Det här blir spännande att följa. Ju högre de sitter desto hårdare faller dem. Fram med popcorn och kalla drycker.

Uppdatering: Håkan Abrahamson på Ny Teknik uttrycker liknande tankar.

De fyra senaste italienska presidenterna, ifrån vänster: Carlo Azeglio Ciampi, Oscar Luigi Scalfaro, Giorgio Napolitano och Francesco Cossiga. Bild hittad hos Corriere della Sera.

Sedan nitton år försöker jag med liten framgång följa italiensk politik. Det är svårt, mest för att det på alla sätt går så fort. I debatternas hetsiga klimat dras tempot på tal och gester upp. Människorna byts ut i ett högt tempo. Just när jag läst mig vem som är vem, vem som gör vad, vem som bestämmer så bryter en ny regeringskris ut och alla får gå.

Därför uppskattar jag det enda ämbetet som innebär stabilitet i det här landet. Republikens president som utses parlamentet med ett mandat på sju år. Huvudsakligen är rollen konstitutionell med litet politiskt inflytande men innehavarna har vid flera tillfällen haft reell makt då de lyckats se till att regler följs och landet hålls ihop.

Presidenten har hittills alltid varit en gråhårig äldre man som med tydlig värdighet tilltalat folket på en långsam och vältalad italienska. Även om sammanhangen inte alltid är helt klara så kan jag lyssna uppmärksamt för att njuta och inse att språket kan vara vackert när det inte pladdras fram i ett alldeles för högt tempo.

Speciellt går det att njuta av Oscar Scalfaros tal, till exempel det då han med lugn och fast stämma skäller ut det parlamentariska spelet under en av många rättsliga skandaler. Citatet ”Non ci sto!”, ”Jag deltar inte!” har blivit historia.

Oscar Scalfaro har dött vid 93 års ålder. Han kommer att saknas.

Jag följer på nätet hur Socialdemokraterna utser en ny ordförande i en snabb sluten process och undrar över styrkan i det mandat han får. En liten grupp utser en av sina egna att leda ett parti med över hundratusen medlemmar. Många borde känna sig besvikna.

Nåväl, detta är inte min sak. Jag är inte partimedlem, jag röstar inte på partiet, jag lever inte ens i landet längre. Socialdemokraternas partiledare har numera få möjligheter att direkt påverka mitt liv. Sålunda kan jag luta mig tillbaka och följa spektaklet och plocka upp guldkornen.

Erik Laakso, bloggare med socialdemokratiska sympatier, noterar att nu får det vara slut på ledare som refererar till gubbrocken. Springsteen, Presley, Lundell och Ledin i all ära, men det borde finnas lite mer spännande referenser. Speciellt nämner han sjuttiotalets progressiva och punkiga musik som möjliga bakgrunder för ett politiskt engagemang.

Jag kan bara hålla med. En minister som öppet hyllar Keith Emerson, Ian Anderson, Rick Wakeman och Roger Waters eller för den delen Jon Lydon, Joe Strummer, Paul Weller och Elvis Costello skulle gå att respektera bara för sin musiksmak. Men varför stanna där, det finns ju ännu fler alternativ.

Därför vänder jag mig nu till dig, Stefan Löfven. Du är jämnårig med mig, du är född där jag vuxit upp. Du har upplevt samma svenska sjuttiotal som jag har. Här får du fler förslag på vad du kan nämna när din favoritmusik ifrån din ungdom kommer på tal.

Glamrock

Innerst inne ville du sminka dig, dra på dig de där tajta glittrande byxorna och springa runt i skyhöga platåskor. Håret skulle vara långt, ned på ryggen och färgat i neon. Alla var androgyner, alla älskade alla. David Bowies Ziggy Stardust ifrån 1972 var skivan som förändrade ditt liv.

Inte? För mycket smink? För brittiskt?

Funk och disco

På discot var natten ung, basen var tung. Takten var fast och skulle inte sluta innan gryningen. Under discobollen var lyckan total. Saturday Night Fever var filmen att se och Donna Summer var kvinnan att älska.

Inte? För kommersiellt? För amerikanskt?

Reggae

Festen på Gröna Lund när Bob Marley spelade slutade aldrig. Du åkte på din Exodus för att få din Kaya. Livet går sedan dess i en lycklig baktakt.

Inte? För mycket droger? För litet svenskt?

Kanske känns allt det här var för svårtillgängligt? Platåskor, glittertights och rastalockar passade kanske inte i folkhemmet. Då är det kanske enklast att erkänna att du var ett popsnöre och att du diggade Sweet i hemlighet. Det finns ingen skam i det, det gjorde jag också.

Att bli äldre är också att se sina idoler falna, att se dem åldras och dra sig tillbaka, till sist att se dem dö. Varje gång det händer dör även en liten bit av mig själv. Saknaden efter ikoner som George och ”the Big Man” känns varje gång jag hör ”Something” eller ”Thunder Road”. Tyvärr, får jag idag räkna in ytterligare ett namn på listan. Stig Vig går bort. Han lämnar mig med en obesvarad kärlek för TransKontinental RockReggae.

Jag minns fortfarande första gången jag hörde ”Dag Vag och de Svagsinta” som gruppen ursprungligen kallade sig. Det var 1977.

Proggen hade vid det här laget lyckats och lagt ett tjockt täcke av politiskt korrekt musik över Sverige. Det var mer politiska budskap och mindre talang och känsla. Panflöjter fyllde radioprogram som av någon märklig anledning kallade sig ”Lördagsrock”. Man hörde få elektriska gitarrer, ännu färre blues och rockteman. Musikscenen i Stockholm var död, något enstaka band ifrån Uppsala lyckades fortfarande hålla emot. Alla vi som var runt tjugo år gamla kände att något måste hända, vi lyssnade i desperation på Radio Swedens lördagsutsändningar och Radio Luxemburg på knastriga mellanvågor.

Då exploderade det, först i England, bara någon månad senare i Stockholm. Punken kom, sågs och segrade. En rad helt okända Stockholmsband släppte plötsligt musik på singel, producerat till låg kostnad, tryckt i korta serier. Bland dessa fanns Dag Vag med sin ”Dimma”.

Någon, kanske Kjell Alinge, på den svenska statsradions P3 reclaimade ”Lördagsrock” vid den här tiden och började spela den nya musiken. Just Dag Vags Dimma blev en signaturmelodi. Redan den första måndagen efteråt letade jag reda på singeln hos Gamla Stans skivhandel, ett av de få hål som fanns för mer spännande musik på den tiden. Jag har skivan kvar, jag ska leta reda på den nere i garaget.

Jag gillade det jag hörde och kom senare att se Dag Vag live. Spelningen i Eriksdalshallen med Ebba Grön är ett minne för livet. Elvis Costello, en annan favorit fick se sig slagen. Efter det har jag lyckats introducera Dag Vag för besökare från många av världens hörn och gruppen har fans både i Kalifornien och Helsingfors.

När nyheten om Stig Vigs bortgång nu når mig via dagens snabba medier skyndar jag mig att via samma kanal vidarebefordra. Sorgen sprids över klotet, även ett kultband ifrån Stockholms sjuttiotal har sina kännare.

Senare, när jag letar på Youtube och andra kanaler efter spår av Dag Vags musik och inflytande hittar jag mest skakiga oskarpa upptagningar med mobiltelefon ifrån Ålandsbåtar eller visfestivaler. Det känns trist, hur ska de som nu ser detta kunna förstå att det de ser var Sveriges största rockband under tidigt åttiotal? Att de, tillsammans med Ebba Grön och Eldkvarn har format den svenska rockhistorien?

Att se dem åldras, se dem dö. Sorg? Jo visst. Man får väl sjunga: åker, genom natten, dimma, runt mig….

Kvitton, du hittar de antingen i drivor eller inte alls. Bilden har jag hittat hos http://www.fallosapere.it/politica-ed-economia/ricevuta-fiscale/ som typiskt nog undrar om även prostituerade ska lämna kvitton

Jag förstod redan under första månaden efter att jag flyttat till Italien att kvitton, verifikat på finansiella transaktioner, var märkliga saker. Att be om ett kvitto för att ha papper på att man betalt, att man gjort rätt för sig, ansågs främmande. Skulle man envisas blev det man köpte betydligt dyrare. Plötsligt förekom både moms och andra avgifter som annars inte behövde betalas.

Jag minns speciellt mäklaren som förmedlade vårt hyreskontrakt. Utan underskrivna papper skulle han plötsligt ha en månadshyra i provision. Om jag envisades med kvitto blev det ännu mer. Förhandlingen om detta slutade när min då två-åriga dotter letade reda på matkvittot i konsumpåsen vi hade med oss och stolt uttalade: Pappa vill ha ett sådant här. Till sist fick vi ett kvitto, ”una ricevuta”, utan alla påslagen. Jag har det fortfarande kvar någonstans, som en souvenir, nitton år senare.

Under åren har jag blivit mer luttrad. Jag har lärt mig hur saker går till och vet bättre hur man undviker dessa situationer. De eleganta omskrivningarna, även de helt öppna, går att förstå. När bilen ska på plåtverkstad så tackar jag utan besvär nej till ”La Fattura”. Jag accepterar ett handslag som bevis på avslutad transaktion på bilverkstaden.

Kontrasten mot andra branscher är slående. Du kan reparera din bil, arvodera din läkare eller advokat, gå på restaurang och betala din hyra utan särskilda arrangemang. Få papper utväxlas. Däremot, kan du inte handla din mat, inte köpa din morgonespresso, inte ladda ditt telefonkort och inte heller passera ett köpcentrum utan att dränkas i kvitton och annat  pappersarbete. Inte ens parkeringsautomaterna släpper ut dig förrän du snällt tagit emot ett kvitto på att du betalt. Det känns som att desto lägre transaktionssumman är ju viktigare är det att den är dokumenterad.

Italiens nya regering under stats- och finansminister Monti har som ett av sina primära mål att bekämpa skattesmitning. Det är nog på tiden. För att göra det har de bland annat skickat ut finanspolisen i vintersportorten Cortina d’Ampezzo, för oss svenskar mest känt för Ingemar Stenmarks alla vinster, för att kolla hur de lokala företagarna  sköter det här med att ge ut kvitton. Under den senaste nyårsveckan rapporterade plötsligt den lokala juveleraren fyra gånger så hög omsättning som andra år. Mycket märkligt i dessa problematiska finanskristider.

Nästa gång jag tvingas ta emot ett kvitto av en tjatande parkeringsautomat tänker jag faktiskt vara tacksam. Kanske är det just det där tjatet som behövs för att få någon ordning på det här landet.

Costa Concordia, ett vrak vid ön Giglio. Bild hämtad på http://www.digitalglobe.com/gallery

Costa Concordia syns ifrån 800 km höjd. En högupplösande kamera på en amerikansk satellit visar hur stor hon var och, samtidigt, hur främmande hon var i den skärgård där hon gick på grund. Djupet vara bara åtta meter där hon slog i. Dykare har hittat fartygsdelar och hålet i skrovet är stort. Stort på samma sätt som skeppet är stort.

Vad hände?

Kryssningsfartyget la ut ifrån Civitavecchia för sin första etapp på en Medelhavstur upp till Savona. Vanligtvis tar man rutten utanför öarna vid Grosseto men den här gången hade man bestämt något annat, varför vet vi ännu inte idag. Man skulle passera skärgården, man skulle visa upp sig, man skulle hälsa på en gammal vän.

Strax före tio på kvällen, samtidigt som gästerna och kaptenen serveras det sista glaset vin under välkomstbanketten går skeppet på grund. Skakningarna känns och i stort genast, bara ett tjugotal minuter senare, når de första samtalen ifrån oroliga passagerare kustbevakningen och polisen. Vad är det som händer? Här står inte allt rätt till!

På kommandobryggan förnekar man dock allt. Det är som det ska, vi har inga problem, de få som finns håller vi redan på att fixa. Samma budskap förmedlas till passagerare och besättning, ett budskap som få tror är sant.

Det tar drygt en timme, sedan går larmet. Då ska skeppet evakueras men då är det redan försent. Fartyget har slagsida. Passagerarna  kommer till sist att få klättra över lutande däck för att hasande hitta livbåtarna. Av mer än fyratusen klarar sig de flesta. I gryningen kan man räkna in nästan alla.

Vems är felet?

Sjökapten Schettino stod inte själv på bryggan. Enligt tradition deltog han i välkomstbanketten. Han lät sig serveras med sina gäster medan förste styrman styrde skeppet genom den toskanska skärgården. Rutten ska ha varit förbestämd mellan de två. Kapten själv lär ha tyckt om det spektakulära. Han har sagts köra skeppet som en Ferrari.

Skit händer, det är inte alltid lika djupt som det verkar, kusten är ibland litet för nära. När farvatten är bekanta är det lätt att ta  risker. Grundet har nog alltid varit där, men det har varit lätt att missa.

Jag tror att det är få som klandrar kapten Schettino för själva grundstötningen. Den var inte planerad. Däremot är det många som har synpunkter på annat. Varför denna onödiga rutt? Det var ju mörkt, passagerarna skulle inte se mycket av ön ändå. Och, framför allt, varför tog det sådan tid att erkänna och att utrymma?

Hur är läget idag?

Det har gått en vecka och sökandet efter de drabbade fortgår. Idag räknar vi in det trettonde dödsoffret. Ett tjugotal saknas fortfarande. Osäkerheten om antalet passagerare gör att vi inte med säkerhet vet hur många som drabbas. Till och med kapten Schettino själv hade med sig oanmälda gäster ombord. Men, på det hela taget, har det gått bättre än vad man kan tro. Antalet offer kan i värsta fall jämföras med en dålig dag i italiensk semestertrafik.

Sökandet efter drabbade kommer att avslutas endera dagen och följas med bärgning. Till att börja med måste tankar och behållare tömmas på bränsle och andra toxiska vätskor, sedan får man ta hand om skeppet. En tidig bedömning säger att det kommer att kosta ungefär lika mycket som det kostade att konstruera, bygga och skjuta upp den satellit som tog bilden ovan. En kostnad som är cirka trettio gånger högre än vad det kostade att bygga Costa Concordia självt.

Självklart måste skeppet bärgas. Vi ser inte flygplansvrak vid våra flyplatser. Vi vill inte bli påminda om en tragedi i vår vardag. Vraket måste tas bort.

Källor

Jag har baserat den här bloggposten på det jag sett och hört i italiensk och internationell media under den senaste veckan. Alla citerade uppgifter kommer ifrån minst två olika källor men jag har inte lagt in enskilda länkar som jag brukar. För er som är mer intresserade rekommenderar jag i första hand La Repubblicas utmärkta dossier (på italienska). Jag har även hittat information hos TG5 och Corriere della Sera.

Plötsligt blev nätet ett tyst rum, bild hittad hos http://www.flickr.com/photos/anna-stina/

Det var lördag, jag hade tiden och möjligheten. Bloggen skulle handla om Costa Concordia och om italienska kvitton som plötsligt antingen försvinner eller förekommer i drivor. Men, jag kom av mig. Jag satt som klistrad vid Internätet för att se svensk historia utspelas i real-tid.

I direktsändning jämförs det som händer med statsministermord. Efteråt är det inte svårt att hålla med. Det som sker är unikt, det har inte hänt förr. Håkan Juholt, ledaren för Partiet med stort P begår harakiri inför öppen ridå. Han erkänner sina misstag, låter andra döma och drar sig tillbaka.

Efteråt söker jag reaktioner, analyser och sammanhang. De vanliga källorna utforskas igen, och igen, och igen, men inget nytt. De flesta upprepar det som redan sagts. Internätet fylls med citat ifrån den ledande källan, SVTs direktsändning, utan vidare kommentarer.

Under denna dag som kanske går till historien säger Håkan Juholt: ”Jag är född som socialdemokrat, jag kommer att dö som socialdemokrat”. I  mina öron låter det på samma sätt som någon förklarar sin tro eller sin själsliga tillhörighet. Förklaringen är att vara född så. Mer insikt ges inte. På så sätt liknar han nog många av oss, svenskar av idag. Vi vet vilka vi är men vi har svårt att förklara varför vi blev de vi är.

Då tystnar larmet på det svenska Internätet på samma sätt som konversationer tystnar efter tragiska händelser eller på kyrkkaffet efter begravningsakten. Det går ned till viskningar, alla pratade väl om den stackaren som råkat illa ut. Det verkade sörja, det verkade sakna något.

Varför blev det så tyst? Beskedet var inte oväntat. Analyserna kunde ha varit förberedda.

Handlar det hela kanske om vår självbild? Handlar det om vår bild av vårt stabila samhälle med en unik modell, en modell med symbiotiska politiska och ekonomiska system? Handlar det om vår dröm om ett samhälle där vi genom  gemensamt fattade beslut verkligen ser till allas bästa och om hur den till sist gick i kras?

Bella Figura, en bild ur en dansuppsättning hittad på http://igorandmore.blogspot.com/2011/03/images-from-bella-figura.html

Det ska till Financial Times. Den kyliga tonen och det exakta ordvalet behövs för att beskriva det: Italiens behov att göra en ”Bella Figura”, en ”vacker figur”, eller snarare en ”skön varelse”. Vackra uttryck och skönt utseende, storslagna gester och magnifika scener, det är viktigt. Kanske var det därför skeppet skulle passera i det trånga sundet i ackompanjemang  av upplysta fartygssidor och ljudstötar ifrån sirenerna? Hur det än var, gick det på tok.

Tidningen fortsätter med att notera att invigningen ofta är viktigare än underhållet. Det storslagna är mer värt än det alldagliga. Det stämmer nog men det har också en annan sida. När det väl gäller, när krisen väl slår till, då blir det storslaget igen. Då vaknar de och plötsligt går samhället på räls. Beslutsvägarna blir korta, ansvar och arbete blir viktigt. De helt alldagliga människorna blir hjältar. Som det sades vid lunchbordet: Det är då de verkligen visar upp sina goda sidor.

Därför tror jag att slutsatsen hos Financial Times är förenklad eller kanske till och med felaktig. Det handlar inte om att storslaget inte är viktigt längre utan om att finalen är ännu mer storslagen och därmed viktigare än invigningen. Det är den hela föreställningen bygger upp emot. Upplösningen där hjältar krönas och skurkar fördöms är målet att nå. Kanske är det också därför landet ständigt pendlar mellan ytterlägen: total apati, extatiskt hopp eller djup förtvivlan. Utan en rejäl kris blir det svårt att bygga upp en fantastisk final.

Fiol, bild hittad på http://www.flickr.com/photos/firepile/2348623142/

Vad är livet värt utan din fiol? Inte mycket, tydligen, för Sándor Fehér, Costa Concordias violinist, som efter att ha fått plats i en livbåt bestämmer sig för att återvända. Han vill till sin hytt för att hämta sin fiol. På vägen hjälper han ett antal barn med räddningsvästarna, sedan syns han inte till. Nu är han det första identifierade dödsoffret. En hjälte i vardagen som värnade om det han ansåg viktigt i sitt liv.

Vad är livet värt utan ditt skepp, din besättning, dina passagerare? Allt, tydligen, för Franscesco Schettino, Costa Concordias kapten som snubblade ned i livbåten, skyndade sig i land för att köpa torra strumpor och som sedan vägrade återvända till sin post. Det var ju mörkt och båten lutade. Nu sitter han hemma i Sorrento i husarrest. Familj och vänner försvarar honom, men någon hjälte blir han aldrig.