Vår favoritutflykt går norrut till Torreniere, till Montalcino, till Toscana. Där träffar vi Mario som visar oss vingården och låter oss smaka på Brunello di Montalcino, ost, olivolja och skinka.
Utsikten över de Toskanska kullarna är hänförande redan i bilen på väg dit. Bara dessa vyer är nästan värt hela besväret. Smaklökarna får dock vänta för att till sist också få sitt.
Vi får först göra den obligatoriska turen bland ekfat och jordprover så att vi förstår hur ett bra vin blir till. Vår guide berättar och förklarar med stor entusiasm.
Vi noterar speciellt hur mager jorden är för den bästa kvaliteten. Hur vatten bokstavligen blir till vin. Vi leds sedan förbi den privata samlingen där alla årgångarna efter andra världskriget trängs.
Till sist får vi prova, mycket smakligt.
Med vår skörd kan vi sedan ta farväl från denna oas.
Vi kommer snart tillbaka.
Kategorier: Okategoriserade
Jag gillar inte Silvio Berlusconi, Italiens premiärminister, mediamogul och fotbollsdirektör. Jag gillar inte honom. Jag tycker att han kan vara vulgär, ogenomtänkt i sina uttalanden, plump och bete sig som om världen är hans, bara hans. Jag gillade honom speciellt inte under Eluanas sista dagar då han tog på sig att bestämma vad som var bäst för en familj, en far, en dotter utan att prata med dem.
Sålunda tar det emot att ge honom beröm, men beröm ska han ha. Under de senaste dramatiska dagarna i Abruzzo har han visat empati och stöd till både drabbade och räddningspersonal. Han har undvikit polemik. Under statsbegravningen idag deltog han genom att gå runt på den gigantiska exercisplatsen. Han kramade änkor, hälsade på de lokala poliserna och stöttade de svaga. Uppskattningen för omtanken var tydlig hos alla han träffade. Till skillnad från de höga prästerna och dignitärerna togs han emot som en vän, som någon som bryr sig.
Vi visar ofta både våra sämsta och bästa sidor när det verkligen gäller, när läget är som värst. Det gjorde Silvio Befrlusconi idag. Jag slås av beundran, om än motvilligt, mycket motvilligt, för människan bakom namnet.
Kategorier: Okategoriserade
Katten väcker oss, orolig som aldrig annars. Hon kommer till ro efter mycket klapp och kel. Vi kommer också till ro, klockan är trots allt bara lite mer än tre på morgonen. Strax därpå väcks vi igen.
Det börjar som en skakning på övre däck. Fönsterrutorna skallrar. Ett lågmält muller följer medan skakningarna tar i. Vi förstår: en jordbävning. Den håller på längre än den brukar, skakningarna är längre och kraftigare än vanligt. Den är större än vanligt, men när den är över somnar vi om. Huset står ju kvar.
Nästa morgon ser vi katastrofen i L’Aquila berättas på nyheterna. Redan är ett tiotal döda, hela städer och samhällen är förstörda. Människor gråter öppet över de saknade. I en by saknas en av tre.
Idag, tre dagar senare, räknas de döda i hundratal, de saknade i ytterligare hundratal, de skada i tusental och de hemlösa i tiotusental. Rapporterna ifrån tältstäderna, ”i tendopoli”, fyller nyheterna. Premiärministerns besök och inte alltid genomtänkta uttalanden skapar rubriker men, på det hela, verkar räddningsarbetet pågå. Varje dag verkar vara lite bättre än den förra. Det sedvanliga italienska kaoset uteblir.
De var först i Thailand efter annandag Jul 2004, de sköter det som de ska nu. Varför kan de inte klara det i vardagen också?
Kategorier: Okategoriserade
