Att äta ett äpple

Det var bråttom. Skollunchen var för kort och cykelvägen tillbaka för lång. Träskor var på modet. Gatan i Mälarhöjden var grusig och gropig, trafikvolymen var inte så stor. En liten sten fastnar i framhjulet och er berättare gör en volt framåt, över styret, och landar på ansiktet. Tre framtänder lossnar i fallet och återfixeras sedan av duktiga tandläkare på Eastmaninstitutet. Sedan den dagen äter jag inte hela äpplen, det har inte gått.

Tänderna sitter dock kvar i många år tills en dag då en röntgen bild avslöjar resorption. Roten på en av de tre är plötsligt borta. Nya tandläkarbesök planeras och genomförs, skruvar av titan och kronor av keramik installeras. Jag blir en bionic man. Röntgenbilder avslöjar numera oorganiskt material i munnen.

De nya tänderna sitter fast, stenhårt fast. De vickar inte fram och tillbaka som de gamla gjorde. Jag känner varje tugga in till käkbenet, så integrerade har de blivit i min benstomme.

Jag hittar ett äpple i en lunchpåse, ett helt äpple, ett äpple som jag inte ätit det sättet på mer än trettio år. Det luktar gott och jag är hungrig. Jag plockar försiktigt bort etiketter och tvättar det varsamt i ljummet vatten, torkar det torrt och glänsande. Sedan sätter jag tänderna i det, genom skalet som jag gjorde en gång. Den både söta och syrliga smaken möter tungan, tuggorna sprider smaken i hela gomen. När endast en skrott är kvar kommer tanken: Jag kan äta ett äpple igen. Det har jag trots allt saknat.

Jag är en Fri Bloggare

Christian Engström har gjort det. Josh har gjort det. Nu gör jag det! Jag kommer ut som en Free Blogger med anledning av Beppe Grillos kampanj för ett fritt Internet.

Försvaret av ett fritt Internet måste nämligen fortgå. De är många som av olika skäl vill kontrollera nätet, som för sin egen, eller som de påstår för oss användares skull, vill göra nätet säkert, för oss själva, för våra barn. Min misstanke är dock att de mest vill göra nätet säkert för sig själva. Ingen ska få ta deras ensamrätt till att styra kommunikation och information ifrån dem.

Det här är speciellt tydligt här i Italien där lagstiftarna ständigt lägger nya förslag. De skiljer sig i natur ifrån de i Sverige som trots allt försöker se till mer eller mindre ädla syften som landets säkerhet, upphovsrättens bevarande eller polisens och domstolarnas möjligheter att binda brottslingar till brott. De italienska förslagen går istället rakt på sak, de syftar direkt på våra möjligheter att uttrycka oss fritt på bloggar och i sociala forum.

Beppe Grillo, en italiensk komiker, driver numera en mycket populär blogg som med tiden kommit att mer och mer handla om just dessa frågor. Som den komiker han är slarvar han ibland med källor och fullständiga redovisningar av alla fakta. Personligen har jag också svårt för det bullriga tonfallet och den ibland otäcka populismen, vilket gör att jag inte läser honom regelbundet, men jag uppskattar verkligen hans arbete i frågorna om kommunikationsfrihet. Det behövs verkligen i ett land där sex av sju nationella TV kanaler styrs direkt eller indirekt av premiärministern.

Sålunda redovisar hans blogg inte mindre än fyra aktuella lagförslag alla enligt italiensk tradition kallade efter sina upphovsmän: Levi, Casinelli, D’Alia och Carlucci. Alla med mer eller mindre direkta syften att kontrollera vem som kan publicera sig.

Levi var det första förslaget som också skapade det första motståndet. Det syftar till obligatorisk registrering av ”redaktionella produkter” även elektroniskt utgivna i det officiella registret för ”kommunikationsoperatörer”, det vill säga registret för de stora tidningarna. Att skriva in sig medför både kostnader och skyldigheter som att ha en ansvarig utgivare. Ursprungligen var förslaget skrivet på ett sådant sätt att även mina barn hade haft registreringsplikt för sina MySpace och Snuttissidor men det drogs tillbaka i höstas efter stora protester. Det har nu kommit en uppdatering som uttryckligen utesluter privatpersoner som använder Internet och publiceringsverktyg som bloggar ifrån registreringsplikten.

Huruvida detta är tillräckligt för att bevara ett fritt Internet strider de lärde om, till exempel kan annonsering på sidan fortfarande möjligen leda till plikt att registrera då sådana intäkter ska deklareras till skattemyndigheten i form av inkomster till ett företag vilket gör att bloggaren inte bloggar som privatperson längre. Beppe Grillo lever själv i en sådan gråzon. Hans blogg måste rimligen ses som en redaktionell produkt med tanke på uppdateringsfrekvens och inläggskvalitet, den har en redaktion och annonserna för hans egna DVD utgåvor fyller en hel högerspalt. Han kallar också följdriktigt fortfarande lagförslaget för ”Ammazzablogger”, bloggslaktaren. Våra stora svenska politiska bloggare som HAX eller Johan Norberg skulle med all sannolikhet även de bli bedömda på samma sätt om lagen skulle tillämpas i Sverige.

Efter Levi kom Casinelli med ett nytt förslag som bättre skulle definiera skyldigheterna som sedan 2001 redan finns i lagstiftningen att hos myndigheterna registrera elektroniska publikationer. Kritiken lät inte heller denna gång vänta på sig. Den nya definitionen är så luddig att inte endast ekonomisk vinning leder till registreringsskyldighet utan också personlig vinning som till exempel en bättre professionell utveckling. På så sätt blir till exempel en kunnig fotbollsfans blogg skyldig att registrera om det går att anta att den till exempel leder till ett jobb som krönikör på en sporttidning. De duktiga skribenterna på lagforumen på Svenska fans skulle bli tvungna att registrera sig med motsvarande lagstiftning i Sverige. Beppe Grillo kallar sålunda förslaget ”Fottiblogger”, bloggpåsättaren, sa jag inte att tonen kunde vara något bullrig.

Nästa lagförslag, D’Alia, riktar sig inte mot oss bloggare direkt utan mot de tjänster vi använder. I korthet innebär det att inrikesministern får tillstånd att blockera, även internationella, siter där olagliga uttryck publiceras, som hot mot person eller uppviglan till brott om siten inte tar bort innehållet efter en uppmaning. Ingen domstolsförhandling skulle komma att krävas. Skulle jag, till exempel, uppmana någon genom denna bloggpost att skjuta senator D’Alia på grund av detta förslag skulle inrikesministern alltså kunna blockera åtkomst till WordPress, hela siten, i Italien. Senatorn nämner själv siter som Youtube och Facebook som möjliga mål för lagstiftningen i en intervju om de inte självmant tar bort stötande material som till exempel stöd till italienska maffiabossar eller terrorister. På sitt vanliga subtila sätt kallar Beppe Grillo förslaget för ”Il Merda Wall”, skitmuren, efter The Great Firewall of China.

Gabriella Carlucci, till sist, är mest känd som en av tre systrar som livnärt sig som programledare, hallåor och allmänna skönheter i de italienska TV kanalerna. Hon sitter numera i parlamentet och har lyckats framföra ett lagförslag som i korthet skulle förbjuda anonym publicering på Internet. Att hon själv utnyttjar media kan nog påverka hennes omdöme i detta fall. Hon är helt beroende av sin berömmelse för att lyckas och behöver därför kontrollera vad som sägs om henne. Som vanligt, frestas man också säga, motiverar hon lagförslaget med att det ska stoppa utbredningen av pedofilt material på nätet. Som också Beppe Grillo undrar: Varför drar de fram de som vet minst när man ska diskutera Internetlagstiftning.

Tillsammans med faktumet att Italien var bäst i klassen på att införa IPRED och Datalagringsdirektivet blir bilden dyster. På vilket sätt ska alla dessa inskränkande förslag hjälpa det här landet ur sin kris? Varför ska människornas rätt att utbyta tankar och informera sig begränsas? Tydligen minskar Internet användandet i Italien, det om något borde vara ett varningstecken på att den inslagna vägen är fel.

Till sist, snälla skjut inte senator D’Alia, väpnat våld är ingen lösning.

Uppdatering: Trasig länk, bild och stavning.

Bloggleda

Josh rapporterar om sin bloggtrötthet, om sin känlsa att orden inte flödar ut över tangentbordet längre och om hur hans blogg blivit politisk vilket aldrig var meningen. Jag kan förstå honom.

Jag har inte hållit på lika länge och är inte säker på att jag kommer att fortsätta lika länge som han gjort. Det är inte alltid jag hittar saker att skriva om. Vad i mitt lilla liv skulle vara intressant för andra att få del av?

Sedan märker också jag hur bloggen byter skepnad. Det var aldrig meningen att frågan om liv och död, frågan om rätten till våra egna beslut i de svåraste frågorna skulle bli det huvudsakliga temat. Min pappas sjukdom och de tragiska historierna om Eluana och Linnea har fångat mitt intresse och skapat tankar som blivit ord på bloggen. Ord som får mig att inse att jag har åsikter som jag inte var fullt medveten om. Som att jag är ”pro-choice” och vill ge varje människa rätten att bestämma över sina egna liv så långt det går. Som att jag inte gillar när överhögheter som kyrka och stat vill lägga sig i.

Bloggledan går på så sätt ofta över. Statens och kyrkans iver att lägga sig i tycks ju aldrig sina.

Staten, vår nya kyrka?

Historien upprepar sig. En ung, den här gången mycket ung, människa råkar illa ut och hamnar i ett permanent livshotande tillstånd som det så småningom visar sig är oåterkalligt. Anhöriga och vårdpersonal kommer då överens om att avsluta en behandling som ändå inte kommer att leda någonstans, men det, förvisso, tragiska slutet utgör inte slutet på historien. Staten, i form av sina myndigheter med sina våldsmonopol, höjer rösten och anklagar för mord eller dråp, anklagar vårdpersonal eller anhöriga för att medvetet och med uppsåt avsluta ett liv.

Nyss fick vi följa Eluanas öde i Italien, nu handlar historien om Linnea på Astrid Lindgrens barnsjukhus. Båda unga människor med liknande öden. En råkar illa ut i en trafikolycka, en annan råkar födas för tidigt. En hamnar i ett vegetativt tillstånd, en annan blir felaktigt behandlad. Bådas tillstånd kräver modern läkekonst för att de överhuvudtaget ska leva. Ingen av dem har en möjlighet till ett normalt liv, ett sådant liv som du och jag lever. Slutet blir på sätt logiskt. I en annan tid hade de inte hållit ut så länge.

Varför reagerar då våra stater så kraftigt? Varför stormar polisen ett barnsjukhus för att gripa en läkare för en påstådd handling som skedde för fem månader sedan? Varför blandar en minister sig i en familjs privata angelägenheter på bästa sändningstid? Varför vill man skapa nya lagar eller riktlinjer för dessa fall när slutet ändå är givet? Varför? Varför vill våra stater hålla liv i dödsjuka människor?

Vi lever i sekulära stater. Både Italien och Sverige har skrivit in religionsfrihet i grundlagarna och är inte baserade på en Guds vilja. Trots det vill de bestämma över liv och död. De vill till varje pris hålla oss vid liv så länge som möjligt. Varför? Är det kanske för att de, olikt våra kyrkor, inte lovar ett liv efter detta? Är det kanske för att de vill att vi ändå ska tro på statens allsmäktiga vilja? Ser de sig rent av som våra nya kyrkor i en sekulariserad värld med rätten att bestämma över våra liv?

Vilken funkar bäst?

Fredsdemonstrationen i Malmö, eller den i Paraguay?

En far, en son och en kall öl

Vad är viktigast på en födelsedag? Vad är det som födelsedagsbranet kommer att komma ihåg? De flesta av oss som hunnnit sluta dregla över paket ifrån leksaksaffären svarar nog: Omtanken, att bli ihågkommen.

Sålunda köper jag öl på Systemet som jag lägger i kylen för att sedan ta med till pappa när han fyller år där på korttidsboendet i Midsommarkransen. Öl som vi kan dela när jag sitter vid sängkanten, som vi kan dela när jag får hör hur han mår, hur det går. Så delar vi en stund och våra tankar tillsammans med en kall öl.

Han mår bra och återhämtar sig ständigt. Färdigheterna kommer tillbaka en efter en efter hjärnblödningen. På det hela taget är han piggare än vad jag själv är. Det känns bra, det känns bra att vi fick dela en kall öl igen.

Inget förändras, eller…

Vi passerar alla så småningom livets milstolpar, de som mäts i antalet varv vår planet gjort runt solen sedan vi såg dagens ljus för första gången. I ögonblicket brukar de inte kännas, inget har hänt. Din mamma ringer dig fortfarande oroligt flera gånger om dagen när du fyller arton. Du undrar fortfarande varför det är så mycket månad kvar när pengarna tar slut när du fyller tjugofem. Du muttrar fortfarande om livets förgänglighet när du kämpar dig igenom dryga åtta arbetstimmar om dagen för att underhålla Volvon, villan och vovven när du fyller femtio. Inget verkar förändras.

Några år senare inser du dock att, visst, mamma slutade ringa, pengarna började räcka och, förhoppningsvis för min egen del, förvärvsarbetet har ett slut. Förändringrarna kommer i små steg, sällan på en gång.

Under ett femtioårsfirande fick jag frågan: Skulle du hellre vara trettio?
Självklart! svarade jag.
Varför då? kom frågan tillbaka.
Varför, undrar jag, varför. Jag saknar inte den relativa känslan av fattigdom den tjugonde varje månad. Jag saknar inte den ständiga motvinden på jobbet. Jag saknar inte stressen mellan jobb, skola och dagis. Vad är det jag saknar?

Jag svarar: Jag saknar känslan av att ha fler år kvar att leva än de antal år jag redan levt.

En pappa, en dotter och en tripp till the Wonderwall

Upplevelser lär ha varit förra årets julklapp. Klapparna kom i kuvert fyllda med biljetter till nära scener eller avlägsna destinationer. Själv fick jag det förra och fick lägga ut för det senare. Dotern ordnade biljetterna till scenen, jag själv den till destinationen: Marseille, Provence, Frankrike. Det blev en resa på blott lite mer än tjugofyra timmar, en resa som jag kommer att minnas med värme. Tillsammans upplevde vi milda vinterdagar på gatuserveringarna. Vi upptäckte att transporter och tunnelbana funkar även i Marseille men bara till klockan elva. Vi hann prata om annat än det vanliga tjatet, om livet och framtiden.

Vi fick också uppleva bröderna Gallagher och deras Oasis, som ju ska vara på väg nedåt. Det är svårt att tro efter konserten och jag undrar stillsamt hur bra de verkligen var när de var som bäst om detta ska anses dåligt. Det jag såg var helt klart bland de bättre tekniskt genomförda jag sett. Arrangemang och organisation sköttes med professionalism. Belysning och ljud var maffigt och överväldigande. Trummorna och basgitarren träffade takten i bröstkorgen ständigt med precision. De numera klassiska hitsen framfördes med sedvanlig och förväntad attityd i ett förträffligt tempo. Vad kan man mer förvänta sig, de är trots allt bara ett rockband, ett av nittiotalets största. Det fick vi se i arbete, ett arbete på the Wonderwall som både underhöll och imponerade.

Nu är det dock första gången på många år jag såg ett band i den här klassen, det kan kanske bli ännu bättre med dagens mått. Arenarock har säkert blivit helprofessionell under de tjugo jag inte följt den. Antalet scenarbetare med uppdrag att hålla instrumenten stämda tydde på det. På så sätt lockade det här till mer. Upplevelser får bli nästa års julklapp också.

Låt Eluana vila i frid!

Så hände det förutsedda, Eluana Englaros pappa blev polisanmäld för den passiva dödshjälpen som till sist hjälpte den numera inte så unga kvinnan över gränsen. Polisanmäld för mord. Svenska Dagbladet rapporterar sakligt, så vitt jag förstår baserat på motsvarande rapportering i de stora italienska tidningarna.

Tillsammans med Beppino, Eluanas pappa, står även läkarna och sjuksköterskorna på det frivilligt drivna sjukhemmet i Udine som övervakade Eluanas sista dagar till svars. En av sköterskorna uttalar sig:
Jag gjorde min plikt som sjuksköterska, Eluana kunde inte ens svälja själv. Lungorna blev fulla av saliv.
Hon fortsätter sedan att påpeka att alla de påståenden om att Eluna log och kommuncerade helt enkelt inte var sanna. Premiärminister Silvio Berlusconi får sig också en känga för hans uttalande att Eluana fortfarande kunde bli gravid.
Vad jag förstår har fransmännen gett honom första priset i vulgaritet.

Under Eluanas sista dagar i februari fick vi aldrig se några aktuella bilder av henne. Vi fick bara se de gamla bilderna ifrån ett sent åttital av en ung glad kvinna, inte olik den tidens ikoner inom mode och pop. Inte en enda bild av henne som hon såg ut i sjukhussängen fick vi se, inte ett enda direktintryck förmedlades av italienska, till stor del Berlusconistyrda, medier. Även om detta börjar nu skandalerna formas, en historia som vilken vi bara sett inledningen på. Då, och nu, kan vi fortfarande bara lita på andra- och tredjehandsuppgifter.

På så sätt är det kanske, som Eluanas pappa också säger, bra att fallet tas till domstol för att verkligen klargöra vår rättighet att bestämma över våra liv, men, varför ska det verkligen behövas? Varför kan inte Eluana få vila i frid i ett land som uttalar Requiescat In Pace, må hon få vila i frid, på varje kyrkogårdsingång, på varje gravsten? Varför kan inte Eluanas nära få sörja färdigt och gå vidare med sina liv?

Svaret kommer när man undersöker de som anmält Beppino närmare. Il Comitato Verità e Vita har som uttalat mål att Vid varje, lägligt eller olägligt, tillfälle bekräfta hela sanningen om människan, dess värdighet och dess okränkbrahet. Organsationen arbetar aktivt för att förändra den italienska lagstiftningen angående aborter och provrörsbefruktningar till en än mer restriktiv tillämpning. De polisanmäler olovligt användande av dagen-efter piller som inte går att få utan läkarintyg på apoteken. De driver ett telefonummer där man kan anmäla mistänkta graviditeter, så att de kan rycka ut till fostrets försvar. De kallar sig pro-life men är aktiva motståndare till artificiell befruktning. De talar om livet som heligt och okränkbart men använder inte ordet amore, kärlek, en enda gång på sin website. De säger sig vara religiöst och politiskt obundna men agendan är tydlig. Konservativt, ortodoxt och katolskt vill de sätta sig till domare över hur vi alla ska göra de verkligt svåra valen i livet, valen mellan liv och död, valen mellan en individ och en annan.

Jag har svårt för dessa självutnämnda domare, dessa människor som anser sig ha en högre rätt än vi andra att göra moraliska val, dessa människor som vill oss andra så innerligt väl, så väl att de måste göra sig till politiska megafoner och åklagare mot en stackars pappa som bara ville avsluta sin dotters lidande.