För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa?

Jag fick frågan som inte gäller längre. Eluana dog ikväll efter fyra dagar utan sondmatning. Hon kan komma att obduceras och här i Italien kommer vi i vilket fall som helst få höra hennes historia länge än. Vi kommer att få höra alla detaljer om hur hon blev sjuk, hur hon gick bort. Vi kommer att matas med teorier och konspirationer, så fungerar det här landet.

Trots det, eller snarare tack vare det, är frågan fortfarande viktig. För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa? För min del är svaret uppenbart. Man gör det främst för sin egen skull. Man gör det för att på något sätt besegra döden, detta oundvikliga slut vi alla går till mötes. På så sätt kan jag förstå anhöriga som vill behålla sina nära så länge som möjligt. Jag kan förstå de behandlande doktorerna och sköterskorna som vill hålla hopp vid liv. Jag reagerar likadant själv, inte ens älskade dödsjuka katter ska behöva hjälpas över gränsen.

Jag kan förstå och sympatisera med detta val, att hålla någon artificiellt vid liv, i sådana fall. När anhöriga och de som behandlar gör det för sin egen skull, för sin kärlek för den sjukas skull. Det jag däremot inte kan förstå är varför de högsta representanterna för en stat eller för en kyrka som i den stackars Eluanas fall ska göra detta val och tvinga det på de som älskar den sjuka. För vems skull ville Italiens premiärminister hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? För vems skull ville Påven hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? Svaret är tyvärr återigen uppenbart. De gjorde det för sin egen skull, för sin egen makts skull.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Silvio Berlusconi, Benedetto XVI och Italien