Vad gör Hollywood om de förlorar?

En värld följer förhandlingar i Stockholms Tingsrätt. I mina gamla hemtrakter på Kungsholmen samlas media, jurister och ingenjörer för årtusendets hittills mest intressanta batalj. Får man hjälpa människor att dela information? På den ena sidan finns våra småsyskon, yngre kusiner och barn. De som tagit vårt budskap om friheten att uttala sig, att samarbeta, att sprida kunskap och lärdom på allvar. De har trott på det, de har tagit det till sig, de har haft möjligheten att omvandla kunskapen i praktik och de har haft modet att genomföra det i praktisk handling. På den andra sidan finns en industri med enorma ekonomiska resurser som, trots att dess framgång en gång byggde på samma rebelliska natur, nu bara vill värna om sitt, värna om rätten att få en hundring eller två av oss varje gång vi känner lust att lyssna på musik eller se en film.

Utfallet är ännu inte givet. Lagstiftningen och dess tolkning följer inte naturligt med i vår tids snabba tempo. Pojkarna kan bli fällda på någon paragraf ifrån någon lag från ett annat sekel, en lag som i ett sådant fall behöver ses över snarast. Vårt land kan inte samtidigt lära våra barn att samarbeta och dela med sig och sedan straffa dem som gör just detta möjligt.

Det andra utfallet är mer intressant. Vad gör Hollywood om de förlorar? Vad gör de om den svenska staten, om än i lägsta instans, erkänner vår rätt att dela kunskap och kultur? Försöker de ändå genom högre instanser vinna en kamp som redan är förlorad? Kommer de att fortsätta sin kamp emot det vi lärt oss ifrån barnsben, att vi ska dela med oss?

————————-

Läs även andra bloggares åsikter om The Piratebay, upphovsrätt och Hollywood

Att släppa taget eller att fly

Mina tankar om Eluana ledde till många kommentarer, många med meningen: Man måste lära dig att släppa taget. Man måste finna andra sätt att ge omsorg, visa tillit och att minnas än att hålla kvar i ett liv som ändå inte kommer att finnas kvar inom en kort stund. Jag kan bara hålla med. Det är föga meningsfullt att kämpa mot dödsdömda öden. Vi är trots allt bara människor, biologiska varelser, som har vår stund på jorden då vi på vårt bästa sätt kan göra vad vi kan. En kunskap jag tagit till mig och som jag tillämpat under en större del av mitt liv. Dramer och kval har jag lagt bakom mig med ursäkten att jag lärt mig något och att jag nästa gång kommer att veta bättre, att anstränga mig på ett annat sätt för att påverka utgången så gott jag kan.

Samtidigt gror ett dåligt samvete. Har jag verkligen tagit vara på min stund? Har jag inte ibland använt denna kunskap att släppa taget lite för enkelt? Att helt enkelt fly ifrån en jobbig situation där jag kunde ha hjälpt till? Skulle världen både i smått och i stort varit en bättre plats om jag inte släppt taget så enkelt?

Jag kommer aldrig att få veta svaret på den frågan. Jag får bara inse att jag nästa gång får anstränga mer så att jag kan påverka utgången så gott det går.

——————–

Läs även andra bloggares åsikter om eluana englaro och att släppa taget

Nulla osta – Inga hinder

Italiensk press rapporterar idag att Eluanas obduktion visade att hon dog av en hjärtattack som berodde på uttorkning efter det att dropp och sondmatning avslutats. Hon törstade helt enkelt ihjäl. Detta frikände båda läkarna och Eluanas familj då det visar att behandlingen i Udine följde domen i Milanos hovrätt som gav Eluanas pappa, Beppino, rätt att avsluta behandlingen. Sålunda utfärdades en Nulla Osta för begravningen som kommer ske imorgon eller på lördag. Eluana får gå till sin sista vila. Hennes familj och nära får sörja färdigt och gå vidare med sina liv.

Staten och kyrkan fortsätter under tiden med käbblet som vanligt. Högre domare och advokater reagerar, som jag, på justitieministerns uttalanden om att Eluana var dömd till döden och påpekar att det inte går att kalla behandlingen för aktiv dödshjälp eller mord, att en dom i sig aldrig har dödat någon och att vi bör avhålla oss ifrån barbarisk juridik.

Påven talar samtidigt om livet som ett underverk som kräver ansvar, tålamod och omvårdnad ifrån oss alla och var och en och att det är speciellt nödvändigt att ta hand om och närvara hos de sjuka. Vackra ord, som ord ifrån någon med vana och lång erfarenhet bör vara, men hur ärliga är dem?

Vatikanstatens hälsominister var betydligt hårdare i tonen i samma fråga. Man kan undra varför Vatikanstaten har en hälsominister. Landet har i sig inga medborgare och behöver därmed ingen offentlig hälsovård. Följdriktigt utnyttjar de också Italiens sjukvårdssystem när det behövs för de drygt 800 som ändå bor där: Påven, ett fåtal kardinaler, Schweizargardet och någon till. Svaret på frågan är att Vatikanstatens hälsominister inte har som jobb att se till att statens medborgarna lever sunt och är friska. Hans jobb är istället att se till att alla katoliker lever sunt och är friska, eller snarare lever på ett sådant sätt så att kyrkan ser det som att de lever sunt och är friska. Ett otäckt arbete som propagandaminister med uppdrag att lära oss alla hur vi bör leva våra liv.

Eluanas minne lever fortfarande även om hennes eget i praktiken slocknade redan för sjutton år sedan. Låt oss hoppas att detta minne leder till förnuft och respekt i de samtal och slutsatser som till sist kommer att komma. Låt oss hoppas att stat och kyrka inser att de gör bäst i att lämna våra svåra privata beslut om liv och död till oss själva.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Vatikanstaten och hälsoministern

Justitieministern, vad håller du på med?

Justitieministern har i Italien i stort sett samma roll som i Sverige. Han är chef för justitiedepartementet som har som primär uppgift att underhålla de rättsvårdande myndigheterna: domstolarna och fängelserna. Jobbet går framför allt ut på att se till att domstolar dömer enligt gällande lagar och att de dömda behandlas som de ska både ur samhällets och den dömdes aspekt.

I Italien har han dessutom en överseende roll i lagstiftningsprocesses. Han skriver under alla lagförslag när det antagits av senaten som en garant för att den formella processen haft en riktig gång. Så vitt jag förstår sköts dessa uppdrag mer eller mindre korrekt, som man kan anta i en västerländsk demokrati.

Problemen börjar när denna i stort sett opolitiska roll tar sig ton i det politiska samtalet, när lagboken plötsligt byts ut mot partiboken. Än värre blir det när detta framförs utanför de formella samtalen. Igår kväll, efter Eluanas dödsbud, utbryter ett mindre kaos i den italienska senaten. Oförskämdheter och fnitter följer den påbjudna tysta minuten. Senare på kvällen besöker Justitieminister Angelino Alfano en italiensk talkshow och utbrister: Eluana var dömd till döden. Hon dog inte av trafikolyckan, hon dog inte av en medicinsk procedur, hon dömdes till döden.

Samtidigt i väntan på obduktionsresultaten förbereds förundersökningar mot Eluanas pappa. En juridisk process kan starta mot en far som ville låta sin dotter möta det naturliga slutet givet hennes tillstånd. En process där Justitieministern i direktsändning precis uttalat den förväntade domen. En process som senaten idag har föregått genom att anta en lag som kommer att förbjuda läkare att undanhålla sondmatning och dropp.

Det är riktigt att Eluana inte dog den där januarinatten för sjutton år sedan. Hon överlevde men med livshotande permanenta skador. I praktiken dog Eluana när hon förlorade större delen av sin hjärnfunktion ett år senare. Det var då hon dömdes till ett evigt liv i ett vegatativt tillstånd, ett tillstånd av beroende av mat och dryck genom slangar, ett tillstånd utan hopp för förbättring, ett tillstånd i vilket Eluanas pappa inte ville se sin dotter. Att avsluta detta artificiella tillstånd kan bara ses som barmhärtigt såväl mot Eluana som mot hennes nära.

Varför ska just en Justitieminister lägga sig i detta? En minister som har som främsta uppgift att se till att skyldiga döms och oskyldiga frikänns efter de lagar som gäller vid tillfället. Vart är samhället på väg om en Justitieminister föregår undersökningar och domar? Vart är vi på väg om vi inte noga överväger konsekvenser av lagar och förordningar innan de antas utan istället baserar oss på våra upprörda känslor i ett uppmärksammat fall?

————————–

Läs även andra bloggares åsikter om Italien, Eluana Englaro, lagstiftning och justitieminister

För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa?

Jag fick frågan som inte gäller längre. Eluana dog ikväll efter fyra dagar utan sondmatning. Hon kan komma att obduceras och här i Italien kommer vi i vilket fall som helst få höra hennes historia länge än. Vi kommer att få höra alla detaljer om hur hon blev sjuk, hur hon gick bort. Vi kommer att matas med teorier och konspirationer, så fungerar det här landet.

Trots det, eller snarare tack vare det, är frågan fortfarande viktig. För vems skull håller man liv i en dödssjuk människa? För min del är svaret uppenbart. Man gör det främst för sin egen skull. Man gör det för att på något sätt besegra döden, detta oundvikliga slut vi alla går till mötes. På så sätt kan jag förstå anhöriga som vill behålla sina nära så länge som möjligt. Jag kan förstå de behandlande doktorerna och sköterskorna som vill hålla hopp vid liv. Jag reagerar likadant själv, inte ens älskade dödsjuka katter ska behöva hjälpas över gränsen.

Jag kan förstå och sympatisera med detta val, att hålla någon artificiellt vid liv, i sådana fall. När anhöriga och de som behandlar gör det för sin egen skull, för sin kärlek för den sjukas skull. Det jag däremot inte kan förstå är varför de högsta representanterna för en stat eller för en kyrka som i den stackars Eluanas fall ska göra detta val och tvinga det på de som älskar den sjuka. För vems skull ville Italiens premiärminister hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? För vems skull ville Påven hålla den dödsjuka kvinnan vid liv? Svaret är tyvärr återigen uppenbart. De gjorde det för sin egen skull, för sin egen makts skull.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Silvio Berlusconi, Benedetto XVI och Italien

Tankar om David och Eluana – två olika slutsatser

Jag har skrivit om min pappa Davids hjärnblödning och om hans väg tillbaka. Jag skrev också nyss om den uppmärksammade Eluana och hennes pappa Beppinos kamp för en avslutad behandling. Jag inser att jag drar olika slutsatser i de två fallen. Jag skulle motsätta mig försök att avsluta Davids behandling. Jag skulle vara emot att han sågs som mänskligt skrot, även om situationen vore mycket sämre än den är. Dock ger jag Beppino rätt i sina försök att avsluta Eluanas liv.

Hur kan jag komma att tycka så olika i de två fallen? Är inte livet alltid okränkbart som en katolsk mamma uttrycker det? Tydligen är jag inte ensam om att ifrågasätta, poster på temat tas bort då debatten blir för hård. Jag håller med om att livet ska värnas, att vi ska söka ljuset, inte mörkret. Jag har dock svårt för det högtravande tilltalet. Jag har svårt för påbud ifrån en högre makt. Jag har svårt att se bön som en behandlingsmetod som tas till när inget annat hjälper och därmed ofta bara leder till ytterligare besvikelser.

Vore Eluana min dotter skulle jag inte stänga av sondmatningen, vore det min dotter skulle vården få fortsätta så länge det är möjligt. Precis så vill jag också att min pappa ska vårdas. Han ska få den bästa möjliga vård så länge det är möjligt, så länge den ger resultat, så länge den håller honom vid liv. Det är mitt val, mina preferenser som tillfredsställer mig inte nödvändigtvis Eluana eller David.

Mina preferenser i Davids fall är sålunda personliga. Därmed ger de mig inte rätt att döma andra eller att tala om för andra hur de ska leva sina liv. Jag har inte mer rätt än Beppino och det har inte någon annan, påve eller premiärminister, heller.

——————–

Läs även andra bloggares åsikter om vård och personliga preferenser

Återvinningsstationen för humant avfalll

Sverige är världsbäst på att återvinna sopor. Att inte källsortera är ett socialt brott i klass med rattfylla eller att uppträda naken på stadens gator och torg. Uttjänta prylar och nötta persedlar sorteras efter materialtyp och ges det värdiga slut de förtjänar. Kan det återbrukas görs det, kan det förmultnas väntar komposten, bara i undantagsfall får det förbrännas men, även då, tar vi vara på slagg och värme.

Sophanteringen i Rocca di Papa, där jag bor, är mindre väl utvecklad. Här åker allt ned i samma säck som så småningom möter flammorna i föga miljövänliga förbränningsanläggningar eller, ännu värre, hamnar som landfyllnadsmassa i någon avlägsen förort. Jag transporterar dagligen mer än hundra liter, standardformatet på en normal svart sopsäck, fyllda med mestadels tomma plastförpackningar och flaskor till de fåtaliga oftast överfulla sopcontainerna. Det är bekvämt på ett sätt, sopor blir sopor och ligger på tippen. Det dåliga samvetet över det sociala brottet lägger sig efter någon tid, det finns trots allt ingen alternativ metod.

De sociala brotten är annorlunda i Italien. Här kommer familjen främst. Skandinaviska kvinnor som inte tar med sin italienska svärmor till marknaden ses som annorlunda. Ve den som inte äter söndagslunch med ”La Mamma”. Gamla, sjuka och svaga anhöriga ska behandlas med respekt. De får ligga till last. Räcker sedan inte familjen till sträcker gärna kyrkan ut sin hand. Därför konfirmeras alla barn, man vet ju inte om de, som stackars Eluana, kan komma att behöva systrarnas hjälp.

Genom familjen tar de på sätt om sina svaga. Sjukhusen blir just sjukhus för tillfällig lindring och behandling där få människor vill tillbringa någon längre tid. Att åldras hemma är det naturliga. De hem som trots allt behövs för de gamla och svaga som måste ha vård drivs oftare av frivilliga än av en stor stat.

Hemma i Sverige beskriver Mary en annan verklighet av en institutionaliserad vård utan omtanke där personalen knappt talar svenska. En värld där mat och omvårdnad avpersonaliserats så långt att man inte ens bryr sig om hur våra gamla klär och uppför sig vid de gemensamma måltiderna. Tyvärr förstår jag att historien inte är unik.

Så har vår vård utvecklats till en återvinningsstation för det humana avfallet. Det har blivit som en smutsig samling containrar där vi lägger den gamles kläder för sig, den gamles själ för sig och den gamles kropp för sig utan att försöka ge den stimulans som han trots allt behöver.

Min pappa är inte där, iallafall inte ännu. Det går fortfarande framåt och han repar sig dag för dag. Han kan fortfarande bli bra igen. Vår rädsla för en behandling som mänskligt skrot är fortfarande obetingad. Låt oss hoppas att den förblir det.

—————————–

Läs även andra bloggares åsikter om åldringsvård, sophantering, Sverige och Italien.

Far i frid, Eluana

Italien följer just nu en, inte längre så ung, kvinnas öde. På ett sjukhus i Udine bromsar läkarna sondmatningen och droppet som hållit Eluana Englaro vid liv, i koma, sedan januari månad 1992 efter en bilolycka. Hon var då 21 år gammal. I mer än sjutton år har hon sedan dess vårdats på olika institutioner. I mer än sexton år har det inte funnits något medicinskt hopp för ett återuppvaknande. Alla dessa år av behandling har bara förlängt flickans liv, de har inte kunnat hjälpa henne att få tillbaka medvetandet.

Eluanas pappa, Beppino, har sedan 1999 kämpat för att få avsluta behandlingen och låta henne möta den naturliga död som hennes tillstånd leder till. Den italienska staten och den katolska kyrkan har kämpat emot. Först efter en dom 2008 i den högsta domstolen har nu Beppino fått rätt. Eluana är därför på väg mot sitt Nangijala, om någon vecka har hon törstat eller svultit ihjäl.

Kidnappning och dråp! skriker den katolska kyrkan och premiärministern håller med. I hast förbereds och beslutas en lag som förbjuder läkarna att stoppa sondmatningen. Silvio Berlusconi förklarar lagen med ord som ”Eluana är vid liv”, ”Hon kan fortfarande få barn” och ”Hon har ett vackert utseende” utan att ha träffat henne själv. Beppino bjuder genast in honom för att själv se hur hon har det varpå regeringen svarar att den gärna kommer då matningen påbörjats på nytt. Under tiden vägrar Italiens president att skriva under den nya lagen. Han ser inte behovet att i hast ta fram nya lagar för enstaka, även tragiska, mänskliga fall. Det italienska folket håller med visar en nyss publicerad opinionsundersökning.

Detta drama sänds direkt på italienska TV-kanaler. De stora tidningarna uppdaterar sina hemsidor i realtid med de senaste nyheterna. Bilderna på den vackra unga glada kvinnan som råkade så illa ut för sjutton år sedan rullar om, och om igen. De få inblickarna vi får i hennes nuvarande liv framförs alltid i andra eller tredje hand. Likt Berlusconis ord får vi från Eluanas vänner och bekanta veta att hon ler, har ett mjukt skinn, inte känner smärta. Inte en enda bild som visar henne idag får vi se för att själva kunna ta ställning. Vi ser bara den vackra unga livsglada kvinnan.

Eluanas öde är hemskt. Hon har inte möjlighet att själv bestämma över sitt öde, sitt liv. Hennes familj vill helt förståeligt sörja färdigt, gå vidare och lämna det offentliga. Kyrkan och staten vill istället använda henne som en symbol för det okränkbara livet. De vill, på olika sätt, visa att mirakel fortfarande sker. Stackars Eluana har därmed blivit mer än ett tragiskt trafikoffer, hon har blivit ett vapen i en infekterad fråga, frågan om rätten till våra liv.

Själv har jag inte Beppinos mod. Jag klarar inte ens att be en veterinär hjälpa en dödssjuk katt över gränsen. Trots det förstår jag honom och kan sympatisera med hans kamp och beslut. Statens och kyrkans omsorg om Eluana är inte äkta, då hade Berlusconi åkt för hälsa på henne utan villkor. Den ingår bara i den ständiga propagandan som upplyser oss om hur vi bör leva våra liv. Tack, men nej tack, jag väljer helst själv hur jag vill leva.

Far i frid, Eluana! Jag känner dig bara som ett antal bilder på webben och på TV, trots det vill jag sända dig mina hälsningar. Jag hoppas att du trots allt hade en lycklig tid här på jorden.

———————-

Läs även andra bloggares åsikter om Eluana Englaro, Italien och rätten till vårt liv

Mänskliga män

Jag är man, det är ett biologiskt faktum. Jag har en Y-kromosom. Det gör mig till en man. Min fru, mina döttrar, min mamma, min syster och många av er som läser den här bloggen är kvinnor. Ni har istället ytterligare en X-kromosom. De gör er till kvinnor. Kvinnor som antas vara mer sensibla än män som istället antas vara mer aggressiva. Bland bloggarna som i allmänhet skriver om sin vardag, sina upplevelser och sina känslor dominerar sålunda kvinnorna. Stora Bloggpriset visade detta med tydlighet, på bilden av alla de mycket värdiga pristagarna skymmer de vackra kvinnorna ett fåtal män i bakgrunden. Bloggandet blir på sätt månne en ny kvinnofälla varnar en misstänksam Trollhare. En fälla då det givet sin meningslöshet inte normalt inbringar större inkomster.

Trots det bloggar jag. Jag skriver ner tankarna och lägger ut dem för den som vill se dem. Det har sedan en tid blivit en hobby, nästan en livsstil. På omvägar hör jag att det ses som ovanligt. En mänsklig man! Sådana läser man inte ofta. Jag tar det som den komplimang det är. Tack för alla tack. Men, varför fastnar vi i dessa stereotyper? Varför ska vi, ens skämtsamt, se kvinnofällor i en ny kulturform? Varför kan vi inte bara uppskatta de duktiga just för att de är duktiga och därmed uppskattade?

Jag förklarade redan för femton år sedan Internet och dess betydelse för vänner och bekanta, inte som ett uppslagsverk, inte som en postorderkatalog, inte som en jukebox, inte som en ny tv eller telefon utan som en tryckpress för vem som helst. Jag förklarade framför allt dess betydelse för hur information skapas och sprids. Redan då gick det att se att vem som helst skulle komma att ha möjligheten att skapa vilken information som helst och göra den tillgänglig för vem som helst. I sanning en revolution, en revolution som vi fortfarande lever mitt i.

Därför ska ni kvinnor som just nu är snabbast och bäst på att använda den nya teknologin bara vara stolta över det. Det är ett tecken på att jämställdheten har gått framåt. Äntligen har ni fått greppet över en ny uttrycksform, ta vara på det.

För oss mänskliga män är det däremot bara att jobba på. Övning ger färdighet och kanske leder det till ytterligare någon enstaka manlig mänsklig tanke så småningom.

————————

Läs även andra bloggares åsikter om Stora Bloggpriset, kvinnor och män

Det hör till spelet

Det hör till spelet säger rösten i andra ändan på telefonlinjen menande att det hör till spelet att vi bara hörs av när någon är sjuk eller går bort. Det hör till spelet, till livets stora spel. Det spel där det tydligen inte finns något lag, inga medspelare, bara motståndare som endast är intressanta när de är sjuka eller dåliga. Detta livets spel där vi alla till sist förlorar och då hedras som den utmärkta människa vi alltid var. Det hör till spelet.

Varför spelar vi med i detta spel? En elektronisk hälsning föreslår att det kan bero på att vi måste växa själva först för att sedan kunna få hum om hur andra har det, speciellt de andra som tillhör en annan äldre generation. Tanken styr mig mot alla de managementkurser jag gått, mot transaktionsanalys och våra tre jag: Föräldern, Barnet och den Vuxne. Kanske måste vi komma till vårt vuxna jag för att klara det här, för att sluta spela spelet och för att kommunicera öppet. En process som tar tid och inte klaras av under ett telefonsamtal på någon minut med en sedan länge inte träffad släkting. Därför fortsätter vi hellre med vårt dagliga värv, tiden är knapp och spelets regler är som de är.

Det hör till spelet sa rösten. Vilket spel? tänkte jag, för det hör inte till något spel jag vill vara med i. Det hör inte till mitt spel.

————————

Läs även andra bloggares åsikter om livet och transaktionsanalys