Davids son

För en vecka sedan möts jag av beskedet: ”Din pappa har fått en hjärnblödning, han ligger på akuten på Södersjukhuset. Han har förlorat talförmågan och är förlamad på höger sida” Sedan den dagen är livet inte sig likt.

De förrsta beskeden från vårdpersonalen verkar lugnande. Han har en blödning men den verkar under kontroll och han ska nog kunna återhämta sig, inte helt men nästan. Dagen därpå, när han väl lagts in på en behandlande avdelning, låter det plötsligt sämre. Han svarar inte på tilltal och är svår att väcka. Vårdbiträdet tycker att det är konstigt att vi inte är där, det går inte att veta hur det kommer att sluta. I hast bokas en flygbiljett och sent på kvällen anländer jag i sjukhussalen. ”Hej,  jag heter Mats och är Davids son.” Men jag kommer inte som en Messias och i fortsättningen presenterar jag mig själv på andra sätt som handlar om min Pappa och inte om mig själv.

Den första natten erbjuds jag en tältsäng i ett angränsande rum. Det är kallt, obekvämt men framför allt långsamt. Hur kan sekunder vara så långa? Oron över att vilket ögonblick som helst kunna väckas med de värsta tänkbara besked håller mig vaken. Till sist, efter en natt med någon enstaka timmes vila är det en befrielse att gå upp och se Pappa igen, trött, men vid liv.

Senare samma dag börjar han piggna till och vi kan börja andas ut. Vi får veta att han haft en blödning, inte en blodpropp, att han blir piggare och att det är normalt att han är så trött som han är. Han börjar också prata, med svårighet. Vi försöker förstå och hjälpa till så mycket vi kan och vi gläds över de många små framstegen. Han äter, han dricker, han vill läsa tidningen, han vill lägga sig i våra samtal. Framför allt, han vill vara med, vara kvar, lära sig på nytt. Vägen är fortfarande lång, men hoppets ljus börjar synas.

Nu är jag på nytt på väg mot flygplatsen, på väg hem till arbete och familj, med nya tankar i bagaget. Hur fort kan inte ett liv förändras? Hur kort kan inte ett liv vara? Hur stark är inte vår vilja att leva?