2009, ett ganska bra år trots allt?

2008 var inte bra. Som år var det ett riktigt uselt, långt och otillgängligt år utan de riktiga höjdpunkterna jag kommer minnas med glädje. Nära familjemedlemmar gick bort, familjen särades och de privata framgångarna fick inte den uppmärksamhet de borde (Grattis Sofie, till Studenten!). I omvärlden fortsatte krigen, finanserna kraschade och marschen mot en allt mer kontrollerande stat blev konkret i vår lagstiftning. 2008 var på det sättet bara ett bevis på att George Orwell hade rätt i sin dystopi, han placerade den bara 24 år för tidigt.

2009 börjar inte heller bra. Akuta sjukdomsbesked når mig bara några dagar in på det nya året. Olyckorna verkar fortsätta. Men, det vänder, vi tycks gå mot bättre tider. Pappa kryar på sig och klarar sig bättre dag för dag. Vägen är fortfarande lång men plötsligt pratas det om månader till hemgång stället för att ta en dag i taget. Italienska myndigheter ger helt oförutsett med sig och efterskänker på goda grunder obetalda skulder sedan 2001. Familjen återsamlas, om än virtuellt, med hjälp av Facebook och Skype.

2009 är nog ett ganska bra år. Jag har det fortfarande i min hand. Jag ska fånga det så gott jag kan.

—————–

Läs även andra bloggares åsikter om 2008 och 2009

Att fånga en måndag

Carpe Diem, fånga dagen, lovade jag mig själv. Sedan blev det måndag morgon.

Hur fångar man en måndag? Hur fångar man denna svårtillgängliga morgon då man själv går i slow motion och klockan går på fast forward? Hur fångar man denna besynnerliga best som tycks förgifta världen med sitt ingrodda dåliga humör? Hur fångar man dessa morgontimmar som hastigt passerar förbi utan att lämna andra spår än en klocka som plötsligt är för sen?

Själv försökte jag med spinning men känslan infann sig aldrig. Klockan ändrade bara tempo och sekunder började kännas som minuter. Minuter som plågsamma timmar. Någon nytta gjorde det dock, eftermiddagen gav med sig och lät sig nyttjas till något slags arbete.

Carpe diem, fånga dagen, var mitt mål. Lyckades jag med mitt uppsåt? Har jag gjort någon skillnad? Vem vet? Jag får hoppas på bättre jaktlycka imorgon.

————

Läs även andra bloggares åsikter om måndag morgon

Who are you?

Det pågår en omröstning om Sveriges bästa bloggar där många av mina favoriter är nominerade. Hax, Emma och Oscar ingår alla i min dagliga Internetbrief genom förträffliga Google Reader och det är svårt att välja. Till sist, trots Emmas välskrivna och viktiga inlägg, har jag dock bestämt mig för att ge Blogge min röst. Han är den som mest envist försvarar vår frihet i stor mening.

I en annan kategori finns en annan favorit, Mymlan, som i en post undrar Who are you? Här kommer mina svar som en trogen Mymlanläsare:

1. Är du man eller kvinna?
Man

2. Ålder?
Drygt femtio, följer du Facebooklänken till höger hittar du alla detaljer.

3. Var bor du?
Jag bor sedan 15 år i Italien, strax söder om Rom.

4. Familj? (gift, sambo, särbo, bor hos föräldrarna, antal barn etc)
Jag är gift och har två döttrar som båda precis har flyttat i unga år. Det känns tomt.

5. Vad har du för utbildning?
Jag har en civilingenjörsexamen från Elektrotekniklinjen på KTH. Att jag orkade med all matematik…

6. Sysselsättning? (yrke, arbetslös, studerande etc)
Jag jobbar på European Space Agency som handläggare, projektledare och allmän byråkrat med kvalitetsfrågor som personlig specialitet. Vi sysslar speciellt med fjärranalys och försöker få fart på europeisk industri inom området.

7. Tror du Gud, eller något annat liknande?
Nej, jag tror inte på någon högre makt eller något högre väsen och definierar mig därför helt ärligt som ateist. Jag tror däremot på människan och dess förmåga att lösa problem, en förmåga som när den verkar i grupp mycket väl kan verka övermänsklig.

8. Vad är meningen med livet?
Meningen med livet är att få barn och på det sättet sprida generna och hålla arten vid liv. Ja, jag vet, jag låter som Blogge.

9. Hund eller katt?
Både och. Vi hade hund när jag växte upp i Stockholm. Nu befolkar katterna trädgården i Rocca di Papa.

10. Hur använder du din fritid?
Jag har inte haft mycket fritid då arbete och vardagsliv med skolor och hus krävt det mesta av min vakna tid. Sedan flickorna flyttade har det blivit mer tid över som jag kan lägga på att vara med hustrun, på gymmet och på att hänga på nätet.

11. Hur länge har du läst mymlan?
Något år.

12. Hur hittade du till mymlan?
Blogge länkade.

13. Hur ofta läser du här?
Dagligen.

14. Vad får dig att återvända hit?
Din personliga syn på livet, dina ärliga försök att ta dig an de stora frågorna.

15. Har du träffat mig?
Nej.

16. Har du en egen blogg? (självklart vill jag i så fall ha adressen till den)
Det här är min blogg, den handlar om mig.

17. Hur många bloggar läser du? (tipsa gärna om dina favoriter)
Jag läser ett tjugotal bloggar regelbundet, förutom de redan nämnda följer jag speciellt Rasmus på Copyriot för hans insiktsfulla kommentarer och analys och Johan Ingerö för hans humor och underhållningsvärde.

18. Läser du via RSS eller brukar du komma direkt hit?
Jag använder numera Google Reader för att rutinmässigt följa utvalda bloggar, din är en av dem.

19. Mikrobloggar du? (i så fall var?)
Nej, men jag uppdaterar status på Facebook åtminstone dagligen.

20. Något annat du vill berätta om dig själv eller dina nätvanor?
Nätet har blivit mitt viktigaste sätt för att hålla kontakt och att hitta information, mycket tack vare er, alla duktiga svenska bloggare.

—————–

Läs även andra bloggares åsikter om bloggpriset, blogge bloggelito, mymlan

Det här är min blogg, den handlar om mig

Bloggare ska tydligen ha en bloggstrategi för att bli framgångsrika. Vi ska kunna svara på frågor som:
Varför startar du bloggen?
Vad vill du skriva om?
Hur ofta vill du uppdatera bloggen?
Vad kan du skriva om på lite längre sikt? Håller ditt ämne i flera månader, eller ens år, med den uppdateringstakt du tänkt dig?
Vad har du för mål med bloggen? Är du ute efter läsare, att tjäna pengar, sälja en produkt, eller något annat?

Jag startade den här bloggen i ett ögonblick av hybris utan större reflektion. Här skulle bloggas om prylar och politik. Kommentarer till dagsaktuella teman skulle regelbundet förmedlas till omvärlden. Nåja, redan någon vecka senare insåg jag det orimliga i den ambitionen och formulerade om målen.

Den här bloggen är min, den handlar om mig. Jag kommer att uppdatera när det behövs, när jag har något att berätta. Jag har inga andra mål än att berätta min egen historia. Jag hoppas att den håller så länge livet håller.

——————–

Läs även andra bloggares åsikter om bloggstrategi, vardagsblogg

Carpe Diem – Fånga dagen

Hustruns moster, Gudrun, gick nyligen bort. När de nära efter det tragiska ögonblicket besökte hennes lägenhet hittade de ett handskrivet meddelande. Ett meddelande till oss alla som påminner om vår skyldighet att fånga dagen, att inte lita på morgondagen. Carpe diem quam minimum credula postero! som redan Horatius uttryckte det.

Gudrun! Jag ska nu följa din uppmaning. Jag ska fånga resten av den här dagen och göra den till min. Jag ska avsluta de tankar jag har och fånga dem här på bloggen. Jag ska sköta mig och komma i säng i tid.

Morgondagen som jag inte har löfte om ännu ska jag också fånga när jag får. Jag ska se till att komma iväg på spinning så att jag sköter min kropp, se till att de liggande arbetsuppgifterna blir avslutade och se till att komma tillbaka till de vanliga rutinerna.

——————-

Läs även andra bloggares åsikter om att fånga dagen.

Mamma och Pappa är inte gamla

Jag har aldrig sett mina föräldrar som gamla. De är min Mamma och min Pappa som lever sina liv där de hela tiden försöker lära sig nya saker och letar efter nya upplevelser. Redan 1982 skaffade de hemdator, en ABC 800 som jag fick hjälpa till att få igång och hålla vid liv. Det var långt innan arbetsgivarna betalade datorinstallationer i sina anställdas hem eller Televerket skänkte bort modem för att få igång Internetanvändningen i landet. Mamma och Pappa visade då inte några tecken på ålderdom och tillbakablickande trots att de båda närmade sig pensionen, tvärtom, de anammade den nya tekniken helt ut.

Något år senare övertalade jag dem att följa med på Friskis & Svettis på Jympannexet på fredagskvällar. Det var en liten, tidig föregångare till alla de gym som nu växer upp som svampar i Stockholms innerstad. Passen började klockan sju och leddes av karismatisk yngling som hade som vana att lägga in en vals under den sista kvarten. Deltagarna förväntades att bjuda upp varandra och dansa som en tidig förberedelse för helgen. Pappa sökte alltid upp Mamma.

Jympannexet var litet, omklädningsrummen låg vägg i vägg och det var enkelt att gå mellan dem. Någon gång under vårterminen bestämde sig tjejerna som hade som vana att gå på detta pass för att pröva bastun i herrarnas omklädningsrum. Den var mindre och därmed varmare än den de hade själva. Första gången stormade de in, frågade om det gick bra och slog sig ned. Nästa gång pratade de om det redan innan passet när de klädde om. Just den gången var min syster också med och hörde snacket.
- Vi bastade i herrbastun förra veckan, fniss, fniss…
- Jaha, slängde de inte ut er?
- Nej, vi var så välkomna, stort leende
- Men vad tyckte det äldre paret?
- Ähh, de brydde sig inte!
Äldre paret? undrade min syster. Här går väl inget äldre par? Hon tänkte inte på våra föräldrar som ett äldre par.

Mamma och Pappa är inte gamla, de är inte gamla i själen. De är fortfarande öppna för nya tankar och idéer. Tyvärr är de dock lite slitna. De behöver ta hand om sig själva, de behöver hjälp, de behöver vår omtanke och kärlek.

——————-

Läs även andra bloggares åsikter om ABC 800, Friskis & Svettis, Jympannexet, ålderdom

När det nästan är för sent

Varför? Varför lär vi inte känna de verkligt nära förrän det nästan är för sent? Min pappa fick en hjärnblödning för någon vecka sedan. Efter det har jag lärt känna honom på ett sätt jag inte gjort tidigare.

En sjukdom hos en av de som står dig nära, som din pappa, drabbar inte bara honom, den drabbar dig med. Du lever med den, du pratar om den, du skriver om den. Du får plötsligt kontakt med andra människor i andra sammanhang än de du är van vid som känner din pappa i andra sammanhang och de lär dig saker du inte vet.

Jag anade att min pappa hade stora kulturella intressen men jag visste inte att han föredrar lyrik framför prosa. Jag noterade att jag inte fick ha mina Fantomen och Agent X9 ifred under tonåren men jag trodde inte att han verkligen föredrar seriemagasin framför skönlitteratur. Jag minns att vi såg Monty Python tillsammans och skrattade men att burlesk komedi som The Full Monty och The Blues Brothers verkligen är hans favoritunderhållning förstod jag endast för något år sedan. Allt det här har jag fått reda på genom de många omtänksamma hälsningarna jag fått och alla de fina historierna som berättats för mig under de senaste veckorna.

Hustruns pappa blev också sjuk och gick tyvärr bort för en tid sedan. Efter honom fanns bland annat ett antal fotoalbum som jag, som julklapp till hustrun och svärmodern, skannade och la upp på digitala fotoramar. Några hundratal bilder ifrån ett sent fyrtiotal berättar en ny historia om svärfar. En glad, ung man blickar med stolthet ut ifrån de svartvita originalen med stor värme och medkänsla. Här finns sport och spex, glädje och fest. Bilderna berättar historier som varken hustrun eller jag känner till.

Hur kommer det sig att vi inte känner våra föräldrar på riktigt förrän det är eller nästan är försent? Varför delar vi inte med oss av våra minnen, våra vänner, vår kultur och våra värderingar mycket tidigare?

Själv, ska jag bli bättre. Den ena dottern och jag har redan beställt biljetter till Oasis som vi ska se tillsammans. Den andra dottern och jag har en hemlig filmklubb, PPP, där mer eller mindre obskyra fantasyrullar visas vid oregelbundna tillfällen.

En grå vante

Hustrun åkte till Stockholm på en redan planerad resa för att gå på teatern men nu också för att titta till min pappa. När hon landat kom ett SMS: Den grå vanten…

Det är ett uttryck jag myntade själv den enda vintern vi bodde tillsammans i Stockholm. Det beskriver vädret, klimatet, omgivningen när det är som värst i stan. Jag minns det själv ifrån de otaliga år jag bott där. Vanten, en grå lovikkavante, som de vi bar som barn. De som fungerade när det var riktigt kallt men blev våta, grå och kalla när Stockholmsvintern visade sitt typiska ansikte. Nollgradigt, inte snö, inte regn, bara fukt och vind. Lovikkavantarna blev fuktiga, tunga och kalla, händerna blev ännu kallare. Precis så som en riktig Stockholmsvinter kan kännas. Inget kan skydda dig ifrån vinden. Den kalla fuktiga luften kryper in under alla kläder och kyler obevekligt ner dig.

En kommentar nämnde att avstånd även kan fungera som skydd. Just det, till exempel kan det verka som skydd ifrån arktiska klimat. Medeltemperaturen i Stockholm är minus tre grader i Januari, i Rocca di Papa är den plus sex grader, nästan tio grader varmare. Frosten uteblir, bilrutorna behöver inte skrapas på morgonen.

När vi var barn fanns inte Gore-tex eller ens bävernylon. Vi blev våta och kalla. Det kan förklara min flykt till varmare breddgrader. Dagens svenska barn har det på det sättet bättre, men kan de verkligen motstå det andra skälet att flytta? Kan de motstå pasta och pizza?

Avstånd och perspektiv

Det är 250 mil mellan Rocca di Papa, där jag bor, och Huddinge sjukhus, där min pappa ligger inlagd för rehabilitering. Det är långt, mycket långt. Google maps rapporterar att det skulle ta 25 timmar att köra eller två veckor att gå inräknat båtturer över Adriatiska havet och Östersjön. Ryanair erbjuder flygresor på under tre timmar men då ingår inte den timme det tar att ta sig till flygplatsen, de två timmarna det tar att komma igenom incheckning och säkerhetskontroll eller den dryga timmen det tar ifrån Skavsta till stan. Kort sagt, det är långt mellan Rocca di Papa och Huddinge, mycket långt. Det är så långt att jag gör ett varv runt jorden när jag gjort resan en sjuttonde gång.

Långa avstånd ändrar perspektiv. Det som ser stort, högt och skrämmande ut på nära håll ser mycket mindre ut på avstånd. Känslor som mänsklig närvaro, samhörighet och familjelycka avtar när bruset ifrån omgivningen blir för stort. Saknad över de nära ersätts med ett spänt intresse för det okända.

Hallå! ropar rösten inifrån. Din pappa är sjuk. Han behöver hjälp. Avståndet ändras plötsligt. Det är inte längre ett filter som ändrar perspektiv, det är ett hinder.

… 1968, 1981, 1990, 2008…

På TV rullar Barack Obamas presidentparad. Folket jublar längs Pensylvania Avenue över den nya ledaren. De jublar för den förste African American som nått till landets högsta ämbete. Det är en historisk händelse som kommer att förändra världen på sitt sätt, så småningom. I min lilla värld märks dock nästan ingenting.

Amerikas presidenter är viktiga, några har påverkat också mitt liv. John F. Kennedy startade rymdkapplöpningen vilket har resulterat i att även vi Européer har ett rymdprogram vilket gör att jag har fått ett arbete i utanför Rom. Ronald Reagan vann det kalla kriget vilket har resulterat i att jag kan resa relativt fritt i Europa. Andra presidenter har varit mindre framgångsrika, orsakat internationell terrorism och ändlösa säkerhetskontroller på våra flygplatser och tveksamma lagar som hotar vår frihet. På det hela taget har de dock litet inflytande på mitt liv annat än möjligen på sikt.

Mitt liv har istället påverkats av mycket mer privata och direkta händelser. Händelser som flankeras av de stora nyheterna på samma sätt som en väggkalender illustreras med hänförande bilder. Högertrafikomläggningen och månlandningen markerar en familjeåterförening och en start i en ny stad. Det vanvettiga mordet på John Lennon och den efterföljande sorgen sker samtidigt som jag själv tar de första stapplande stegen på egen hand. Carl Bildts problem att både hålla ihop en regering och en ekonomi i fritt fall för min nya familj ut i Europa. Och nu, möter jag sorg, saknad och oro över en föräldrageneration på väg bort tillsammans med Barack och Michelle Obama längs paradvägen i Washington D.C.